20140727-135409-50049346.jpg

Två år, två meter upp i luften.
Nu blir det camping på golvet. Och jag får fundera på om jag vill sova två meter upp i luften igen.
Mitt element är luft. Ja. För mig är höjd samma sak som frihet. Jag kan alltid göra det jag vill, jag kan alltid gå dit jag vill.
Men om det är värt att sätta ihop schabraket igen. Det får jag se.

Jag har alltid velat vara högt upp. Nära himlen.
För mig har det alltid varit jätteviktigt att se himlen, molnen, flygplanen, stjärnorna, satelliter och trädtoppar. För mig är det en frihetskänsla. Att kunna titta ut över takåsarna och se hur allting fortsätter i nästan oändlighet. Och jag kan gå vart jag vill.
Alla möjligheter finns, även de jag inte kan se. Och jag kan göra allt av det.
Redan när jag var åtta år drömde jag om att få sova under ett takfönster. Mina kusiner i Småland hade ett sånt och jag älskade att ligga vaken mitt i natten och titta rakt upp i himlen. Det var min plats på något sätt.

De senaste fyra åren har jag bott en trappa upp. Det är för mig som en slags instängdhet. Jag kan inte se någon himmel, några stjärnor eller flygplan [att bli väckt av dom klockan sex varje morgon räknas inte, nej].
Jag har tittat in i andra stenväggar, andra fönster, trädstammar och gator. Det är inte samma sak. Inte samma känsla.
Rymden och universum har blivit ett nytt intresse den senaste tiden. Ligga i parken sent på kvällen och titta på himlen. Allt som rör sig och finns där ute. Jag tycker det är så spännande.

Jag som alltid tänkt att mitt element är vatten. Det är luft. Och det har alltid varit luft.
Friheten.

Jag kan inte beskriva tacksamheten jag känner ikväll. Just denna kväll. En stor lyckokänsla från hjärtat.

Människor i min omgivning som ställer upp i alla väder. Som visar att de finns där. Så oändligt tacksam.
En liten gest, en enda mening i ett samtal. Som för någon annan betyder så mycket mer än själva handlingen.
Allting ordnar sig.
Allting kommer ordna sig.
Precis som jag sa.

Och Herr F som började spela musik från förra sommaren.
Just den musiken som då, den där julinatten 2013, för en sekund gav mig känslan ”Snart kommer det inte vara såhär mer”.
Ett år senare kan jag säga att min känsla hade rätt.

De tre milstolparna sedan förra sommaren som fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta på samma stig längre. Och som ett brev på posten kom dessa förändringar. Min känsla hade rätt. Och nu hör jag samma musik som den natten.
Man går framåt. Man går alltid framåt.

Och ikväll är jag bara så tacksam. Och lycklig.
För mig själv och för andra.

Detta kommer bli så bra.
Jag vet det. Jag bara vet det.

20140722-213919-77959403.jpg

Jo jag är här.
Jag är här hela tiden.

Men jag är mörbultad just nu. En aning. Håller på att hämta andan. Det värsta är redan över. Men jag är fortfarande lite snurrig. Och jag behöver fortfarande kippa efter luft. Lite till, lite till. Sen kan jag stå upp igen.

Det är i såna här delar av ens liv man är så medveten om att man lever. När allt det som en gång varit vardag bryts upp och börjar på nytt. Något som ska bli ett nytt mönster. Just nu bryts alla tänkbara mönster upp och det läggs nya.
Alla.
Det är otroligt jobbigt. Samtidigt känns det så otroligt bra.
Varenda dag. Varenda timme. Varenda liten minut sen i mitten av juni har jag behövt. Jag har lärt mig så mycket mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Så otroligt jobbigt. Men det kommer bli så otroligt bra. Och just nu börjar jag bli klar. Tiden kan inte passa bättre.
Nu ska jag bara ta ett långsamt farväl först. Av allt det som är nu och det som förknippas med det som är här. Snart kommer det vara ett minne av en annan tid. Och jag ser fram emot det nya som väntar. Och är tacksam för allt som jag fått uppleva här. Varje liten händelse tar jag med mig. Varje liten person. Alla.

Augusti kommer bli en intensiv månad. Men bra. Och sorglig.

Ett nytt jobb.
Ett dansprojekt för Dock11 där jag ska sjunga.
Flytt nr. 1.
En resa till Italien.
Flytt nr. 2.

[Och någonstans ska jag få in mina nya pianolektioner. Och så har jag en önskan om att gå med i den där danskursen jag sett ut. Som jag drömt om sen jag var 14. Det är bara modet att gå dit som fattas. Och det ska jag samla ihop tills i höst när allt lagt sig lite och utomhustempraturen inte överstiger 35 grader längre.]

Och jag vet att allt som händer omkring en leder framåt. Allt.
Någonting gott kommer ur varje situation. Man växer. Man kan inte gå bakåt.
Men snälla.
Min pappa är sjuk.
I g e n.
Och mitt i all frustration över att åter igen stå på noll, känner jag även läkarnas förtvivlan. För de har verkligen ingen aning om vad det är som händer. De har ingen aning om vad de ska göra. De förstår ingenting. De har helt enkelt inte kompetensen att kunna hjälpa honom.
Varför är jag den i familjen som just blev utförsäkrad ur Sverige? Varför?

Men jag tänker ändå fortsätta fokusera på allt jag är tacksam för. Allt jag är tacksam för i min omgivning. Allt som finns och som funnits. Sen ska jag ändå se framför mig att Pappa är här och hjälper mig med flytten. Om han så bara kommer kunna bära en bok i taget.
För den 1 september. Då ska han vara med i Pankows kyrka och lyssna på vår konsert.

Och jag brukar ju alltid får som jag vill *tar historien om skrotbilen en annan gång*

Stay tuned!

Syster firade midsommar i Rättvik.

I hela 2 graders värme med rimfrost i gräset. Säkert en vacker discoeffekt i midsommarnatten.
Helt fantastiskt!

Och det blir ännu mer fantastiskt med tanke på att vi firade julafton i hällregn och sju plus.

Inte för att Berlin bjöd på det mest fantastiska vädret heller direkt. Men vi kunde i alla fall dricka drinkarna utomhus.
Vi fick dock hålla hårt i glasen, annars hade de blåst iväg.

20140621-120543.jpg

En midsommar.
Plocka blommor på gräset utanför universitetssjukhuset.
Vänta på den där personen som egentligen dog förra veckan, men som hade någon liten gnista kvar någonstans.
Drygt en vecka senare i rullstol ute i blåsten med glass och Streuselkuchen.
Livet.
Och samtidigt som hon väntar på att Döden verkligen ska komma när som helst nu, så föds ett nytt liv om sex veckor.
Att samtidigt förbereda sig inför död och födelse.
Hänger det ihop på något sätt?

Sexton okända fötter i mitt rum. Sexton okända fötter som trampar omkring i lägenheten. Tittar på golvplankor och tak. Inspekterar köksinredningen och tvättrummet. Och där står vi mitt i allt. Jag, S och Herr F. Hej, hej. Det är vi som bor här nu.
Jag vet inte vad jag tänker. Det känns både bra och jobbigt. Men framförallt verkligt.
Nu är jag verkligen påväg härifrån.

Bort från Wedding.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: