Kanske är jorden sista människa som har insett att på torsdagar lägger man upp bilder på det som varit. Tänka tillbaka på olika tidsperioder och liknande.
Jag har slutat göra det. Det enda jag tänker på är bra saker som hänt i form av ”Om jag klarat att komma till Berlin, vad kan jag klara av härnäst då?!”. En jättebra energitriggare!

Dåliga saker som hänt förut är för mig en axelryckning nu. ”Okej, dom ville inte ha mig för det jobbet, vilka kan jag ringa till istället?”. Jag orkar liksom inte längre sätta mig ner och böla över att ett företag av alla i världen inte ville ha mig. Jag orkar inte längre lägga min energi på det. Lägger mycket hellre den energin på att kolla upp andra saker och tänker ”Jamen då kommer nånting bättre”.

Häromveckan fick jag en kommentar av en okänd människa på gatan. Han, säkert runt 30, kommenterade mig och sen spottade han på gatan. Japp, det var en väldigt negativ kommentar.
Hade det varit för några månader sen hade jag antagligen inte vågat gå ut i de kläderna igen och gråtit i flera dagar. Men det var hans kommentar och den sa mer om hur han känner sig än hur jag är som person. Det var han som kände sig så dålig att han var tvungen att kommentera någon annans utseende. Jag kände mig bara nöjd över att inse att jag inte har behovet att trycka ner andra människor på det sättet i tron om att jag ska må bättre.
Jag hade glömt alltihop några minuter senare.

n758239138_813948_4509
Bara för att göra rubriken rättvis lägger jag ändå upp en bild. På festival den 28 juni 2008. Exakt en månad innan jag flyttade till Tyskland. Tror vi såg The Hives om jag minns rätt. Tror det var en bra tid. Men jag minns inte. Och jag tänker inte anstränga mig för att minnas heller. Men torsdagarna kan jag ju ägna åt att titta framåt istället. Fast det gör jag ju i och för sig hela tiden.

20140417-110618.jpg
Solen skiner! jag har sovit ut, känner mig otroligt glad, dricker lite chai-choklad te och funderar lite på hur jag ska spendera den här dagen. Skärtorsdagen är för övrigt grön i Tyskland. Passar bra också, det mesta är grönt och skönt här just nu. Lite högre temperaturer och allt är perfekt!
Jag har dessutom fått en lånedator för ett tag så jag kan skicka iväg lite mer jobbansökningar. Påsken har börjat!

Följ min blogg med Bloglovin

20140417-113634.jpg

Blommande hägg och ostadig ettåring.

Varför är barn så elaka mot varandra? Först blev sexåringen nerknuffad från klätterställningen. Sen blev ettåringen nerknuffad från en stege och har numera en bula i pannan. Hon själv verkade mest tycka att katastrofen bestod i en sandig napp, trots att hon annars aldrig har något emot att äta det.

Och hur dom pratar med varandra. De har antagligen aldrig träffats och konversationerna går i stil med ”Min lillasyster kan bita dig!” ”Ja men jag kan faktiskt karate” och nästa stämmer in ”Min storebror är sju år och kan slå er jättehårt”.
Hopp för mänskligheten nån? Även om jag i och för sig inte hörde hur det hela började. Samtidigt får en mamma utbrott och vrålar rakt ut på sin treåring…

Hmpf. Jag får en ”jag-vill-rädda-världen-känsla”. Det är ju ändå liksom oss vuxna dom tar efter.
Uhgr.
Igår fick jag i alla fall sexåringen att se hur kul det är att tänka på saker man vill göra och vill ha, och inte bry sig om resten.
Vi klistrade och klippte och målade han var överlycklig och jätteglad. Nu hänger bilden ovanför hans säng.
Man måste ju börja nånstans ;)

 

20140415-202158.jpg

Isande vindar genom stan just nu. Det ska bli varmt i veckan och jag ser fram emot en varm påsk. Tillbringade eftermiddagen med att dricka te och titta på Dorian som byggde tåg. Vi var på ett ”lekcafé”, Onkel Albert på Zionskirchstraße [världens bästa idé, man låter ungarna härja fritt i ett stort lekrum medan man själv äter sin soppa eller dricker sitt te och har full kontroll på vad dom gör].
Just Onkel Albert är vårt tillhåll när det är kallt eller regnigt ute. Om man bortser från höga ljudnivåer och att det är en svettig procedur att ta sig dit och hem [ja ni vet kläder och skor och ett skrikutbrott mitt i allt], så är det ett väldigt avslappnat sätt att slå ihjäl tiden på. Jag sitter mest och dricker mitt te, kollar i nån tidning och håller koll på ungen som jag har med mig vid just det tillfället. Tiden går betydligt fortare än att vara hemma.

Att inte hänga på föreläsningar eller seminarier gör mig väldigt bra just nu. Trodde att jag skulle känna mig värdelös, misslyckad och dålig.
Det gör jag inte. Jag känner mig bara lättad. Tysklands studiesystem funkar så att man har ganska många veckor som är föreläsningsfria. Vilket betyder att om man inte har praktik eller uppsatser att skriva så är man ledig.
För mig har de föreläsningsfria veckorna gjort att jag försvunnit ur universitetsvärlden och glömt bort den totalt. För att sen inse några veckor innan – i panik – att det snart börjar igen. Jag har aldrig hunnit återhämta mig mellan terminerna. Och anledningen till det beror till största delen att jag inte tyckt om det jag pluggat. Jag har bara känt en enorm press att ta mig genom den kursen som verkar enklast inom den modulen jag måste göra.
Till saken hör dessutom att de som studerar samma ämne som mig är extremt torra personer. Det är liksom som en stor hög med torra pinnar. Utan att överdriva kan jag säga att inom lingvistiken har jag inte fått kontakt med en enda person. De jag känt på de seminarierna studerar även mitt andra ämne och på det sättet känner vi varandra. Och tacka vet jag dom! För det är där det har varit roligt att studera, och just i vinter hade jag en kurs som var intressant på riktigt. Första gången jag såg fram emot att gå dit.
Inom lingvistiken verkar man inte ha något som helst intresse för att ha roligt – och att ta kontakt med andra i samma situation är överdriven överkurs. Man ska bara lära sig saker. Tex. hur en död gammal gubbe ansåg att verb skulle delas in i olika grupper.
Och i samma föreläsning satt jag och tänkte ”Det är ett verb, för helvete”.

Ingen idé att älta detta. Slutsumman har ni ändå redan räknat ut för länge sen, att jag inte tycker om lingvistik ;) Kände dock att det behövdes skrivas upp en gång. Ni anar inte hur många gånger jag tänkt detta ;)
De får dock gärna fortsätta sina diskussioner om verb och filosofer. Fast utan mig. Jag går vidare mot nånting annat istället.

20140415-145306.jpg
Så här blev alltså frisyren. Syns egentligen inte hur kort det är. Eller i alla fall kort för mig, jag har aldrig haft så här kort om man tänker på att det är ordentligt uppklippt också. Men dags att pröva på nåt nytt, och jag håller fortfarande på att vänja mig, men jag är nöjd.
Egentligen var det inte alls meningen att det skulle bli så. Jag sa till Syster att klippa en centimeter. Jag hade liksom synen i huvudet att det skulle bli axellång, för jag var egentligen rätt nöjd med längden jag hade – ville bara klippa upp lite.
Nån gång när jag satt fördjupad i mobilen sa hon antagligen ”Det blir mer än en centimeter”. För jag fick en chock när jag tittade i spegeln, det var ju betydligt mer än jag tänkt ;) Dröjde dock bara någon minut innan jag insåg att det faktiskt var precis en sån grej som behövdes. Det senaste halvåret har jag varit så trött på att mitt hår bara hängt som en matta och att jag inte gjort nånting med det, och det var en sån här typ av frisyr jag funderade på att göra i somras. Nu får det bli den här sommaren istället ;)

Jag är i Prenzlauer Berg fortfarande och tycker bara det är såå skönt att vara glad igen. Känner mig lugn och nöjd hela tiden. Jag tar inte saker så allvarligt längre heller. Imorse när jag var hemma hos en familj stod plötsligt en polis utanför dörren och beskyllde mig för att ha felparkerat en Alfa Romeo. Haha! Jag tyckte det var lite kul, vilket polisen inte alls förstod, inte ens när jag förklarat. Pappan i familjen tyckte mest det var pinsamt. Man vet liksom aldrig vad som händer, men klart att jag blev lite småchockad när sexåringen plötsligt dyker upp i köket och säger ”Emelie polisen är här och vill prata med dig” ;)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.