Imorse.

Jag: ”Men var är mitt headset? Jag la det här i fredags, nu är det borta”
Stefan: ”Jaha. Robert trodde det var hans, så han bara tog det. Gå till honom”.
Jag: ”Vem är Robert?”

Alla namn. Herregud. Och så vilket team vilken person tillhör. Ärligt talat vet jag inte vilket team jag själv tillhör. Jag känner att jag skulle behöva några dagar bara för att hålla koll på det.

Vad jag gör?
Jag ringer upp chefer på i stort sett varenda företag i Sverige.
Och ja, man känner sig rätt värdelös i början. Efter bara några dagar känns det ändå rätt okej. Jag går därifrån med en bättre känsla än jag kommer dit.

Det är ett skitjobb ja. Ett jobb jag inte alls känner att jag står för och särskilt kul är det inte heller. Och det är definitivt ingenting jag kommer ägna mig åt en längre tid. Hell no.
Men det finns en anledning till att jag mer än gärna går dit. Och det finns en anledning till att jag känner mig nöjd och glad när jag går därifrån.
För att det är ett sån grej som är så otypisk mig.
Det är så otroligt otypiskt mig.
Jag som alltid tänker lilla obetydliga jag, får plötsligt ett headset tryckt i handen med uppmaningen att ringa upp chefen för ICA Kvantum i någon mellanstor stad någonstans i Sverige. För att babbla om någonting jag egentligen inte har en aning om [och i ärlighetens namn intresserar mig noll].
Känn ingen press, liksom. Not at all

Själva uppgiften skiter jag faktiskt i. Jag gör det jag ska. Det är inte uppgiften jag ser framför mig på morgnarna när jag åker dit.
Det är mig själv.
Hur kommer jag ändras idag av det här jobbet?
För som sagt, det är så otroligt inte jag. Och eftersom jag fortfarande är så ny, lär jag mig otroligt mycket varje dag.
Att göra saker man inte alls skulle tänka sig att göra annars, det ger påverkan på ens personlighet också.
Och sånt gillar jag.
Jag kanske faktiskt ser det här som en utmaning. Som jag vill klara.

Ja. Jag har varit livrädd de första dagarna. Jag hade hellre dött en lång och plågsam död än att åka dit igen. Men så är ju världens bästa U där. Hennes enda uppgift är att stå nere i ingången och röka, springa mellan alla kontoren och så det allra viktigaste; finnas som stöd och hjälp för oss som jobbar där.
Vi är så totalt olika. Hon syns och hörs var hon än är. Säger rakt ut i luften precis vad hon tänker utan att bry sig.
Men vår inställning till livet och förändringar är exakt lika. Och jag älskar henne. Jag vet redan nu att hon kommer att sätta ett stort avtryck i mitt liv som jag kommer ta med mig i framtiden.
Hon ser rakt igenom mig. Läser mig som en bok.
”Jag tvivlar inte en sekund på dig, Emelie. Vi kör på. Här handlar allt om vilja och inställning. VI tar den tid vi behöver, det kommer bli så bra”.
Hon älskar sitt jobb säger hon. Och det märks.

Och jag åker inte dit för uppgiften. Jag åker dit för utmaningen.
För att göra något, som jag egentligen inte alls skulle göra.
Jag kommer lära mig väldigt mycket av det här.

Så mycket att skriva om.
Så mycket som kretsar i min lilla bubbla. Tusen olika saker samtidigt. Jag ser fram emot hösten efter den här intensiva sommaren. Att varva ner, sjunka in i den nya vardagen, allt det nya.
Nya jobbet, nya erfarenheter, ny omgivning och nya människor.
Vissa dagar har jag velat slita mitt hår. De dagarna jag tänkt ”I höst kan jag tänka på hur jag klarat mig genom allting”.

Jag  vet inte var jag ska börja. Tusen saker kretsar i mitt huvud.
Jag och min bubbla ja.
Allt som skett de senaste månaderna, i världen eller runt hörnet, det har inte riktigt fått någon uppmärksamhet. Saker som vilken dag eller månad eller årstid det är, eller vad som hänt var någonstans i världen har inte haft någon betydelse.

På fredag kommer flyttbilen och hämtar alla prylar och fraktar dem till Jyväskylä. Då är jag på jobbet och slipper se alltihop fara iväg. Precis som de slipper se när jag far iväg med mina saker, läser av elmätaren med hyresvärden och lämnar tillbaka våra nycklar.

De senaste månaderna har våra samtalsämnen i den här lägenheten gått i stil med:

”Åh där är ju korvstången jag hade i Kassel! Den har jag letat efter!”

”Vad är det här för en skruv? Är det till någon av bokhyllorna i hallen? Behövs den eller kan vi kasta den?”

”Där är ju kommunistflaggan! Hur har den hamnat här?” ”Jag tröttnade på att alla rev ner den när dom använde den som handduk. Dessutom vägrar jag att ha en kommunistflagga på toaletten”.

”Vilket stekspade vill du ha? Den i plast eller stål?”

Det tar på krafterna. Första gången jag flyttade var jag fem månader gammal. Då flyttade vi från mina föräldrars lägenhet till huset jag växte upp i.
Andra gången var jag arton, tryckte ner ett års packning i en resväska och drog.
Tredje gången skickades nästan allt med post från Hannover till Berlin.
Fjärde gången tryckte vi in de få sakerna jag hade i en liten bil, Herr S körde som en galning genom stan och sen var den flytten klar.
Detta är något annat.
S som går runt och samlar in allt och trycker ner allt i kartonger som jag sen måste rota igenom för att få tillbaka mina prylar. Herr F som nästan slutat prata och som samtidigt finslipar sin kandidatuppsats. Och jag som suttit som ett nervvrak på kvällarna.

Så allt detta säljande. ”Vill du köpa den där trasiga sopkorgen i plast som står i vardagsrummet för tre euro?”

Allt som inte kan packas ner eller tryckas in på fem kubikmeter som ska till Finland, det säljs till mig. Och om jag säger så, varje cent räknas. Och priserna är under inga omständigheter förhandlingsbara. Även om det handlar om en plaststol som stått i mitt rum större delen av tiden.
Priserna är icke förhandlingsbara.

You drive me crazy passar många gånger väldigt bra.

Sen att köket och vardagsrummet är ett enda kaos med triljoner prylar och kartonger överallt, med få sittmöjligheter eftersom soffa, fåtöljer och i stort sett varenda stol är såld, det får jag helt enkelt leva med. Om två veckor bor jag någon annanstans.

20140727-135409-50049346.jpg

Två år, två meter upp i luften.
Nu blir det camping på golvet. Och jag får fundera på om jag vill sova två meter upp i luften igen.
Mitt element är luft. Ja. För mig är höjd samma sak som frihet. Jag kan alltid göra det jag vill, jag kan alltid gå dit jag vill.
Men om det är värt att sätta ihop schabraket igen. Det får jag se.

Jag har alltid velat vara högt upp. Nära himlen.
För mig har det alltid varit jätteviktigt att se himlen, molnen, flygplanen, stjärnorna, satelliter och trädtoppar. För mig är det en frihetskänsla. Att kunna titta ut över takåsarna och se hur allting fortsätter i nästan oändlighet. Och jag kan gå vart jag vill.
Alla möjligheter finns, även de jag inte kan se. Och jag kan göra allt av det.
Redan när jag var åtta år drömde jag om att få sova under ett takfönster. Mina kusiner i Småland hade ett sånt och jag älskade att ligga vaken mitt i natten och titta rakt upp i himlen. Det var min plats på något sätt.

De senaste fyra åren har jag bott en trappa upp. Det är för mig som en slags instängdhet. Jag kan inte se någon himmel, några stjärnor eller flygplan [att bli väckt av dom klockan sex varje morgon räknas inte, nej].
Jag har tittat in i andra stenväggar, andra fönster, trädstammar och gator. Det är inte samma sak. Inte samma känsla.
Rymden och universum har blivit ett nytt intresse den senaste tiden. Ligga i parken sent på kvällen och titta på himlen. Allt som rör sig och finns där ute. Jag tycker det är så spännande.

Jag som alltid tänkt att mitt element är vatten. Det är luft. Och det har alltid varit luft.
Friheten.

Jag kan inte beskriva tacksamheten jag känner ikväll. Just denna kväll. En stor lyckokänsla från hjärtat.

Människor i min omgivning som ställer upp i alla väder. Som visar att de finns där. Så oändligt tacksam.
En liten gest, en enda mening i ett samtal. Som för någon annan betyder så mycket mer än själva handlingen.
Allting ordnar sig.
Allting kommer ordna sig.
Precis som jag sa.

Och Herr F som började spela musik från förra sommaren.
Just den musiken som då, den där julinatten 2013, för en sekund gav mig känslan ”Snart kommer det inte vara såhär mer”.
Ett år senare kan jag säga att min känsla hade rätt.

De tre milstolparna sedan förra sommaren som fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta på samma stig längre. Och som ett brev på posten kom dessa förändringar. Min känsla hade rätt. Och nu hör jag samma musik som den natten.
Man går framåt. Man går alltid framåt.

Och ikväll är jag bara så tacksam. Och lycklig.
För mig själv och för andra.

Detta kommer bli så bra.
Jag vet det. Jag bara vet det.

20140722-213919-77959403.jpg

Jo jag är här.
Jag är här hela tiden.

Men jag är mörbultad just nu. En aning. Håller på att hämta andan. Det värsta är redan över. Men jag är fortfarande lite snurrig. Och jag behöver fortfarande kippa efter luft. Lite till, lite till. Sen kan jag stå upp igen.

Det är i såna här delar av ens liv man är så medveten om att man lever. När allt det som en gång varit vardag bryts upp och börjar på nytt. Något som ska bli ett nytt mönster. Just nu bryts alla tänkbara mönster upp och det läggs nya.
Alla.
Det är otroligt jobbigt. Samtidigt känns det så otroligt bra.
Varenda dag. Varenda timme. Varenda liten minut sen i mitten av juni har jag behövt. Jag har lärt mig så mycket mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Så otroligt jobbigt. Men det kommer bli så otroligt bra. Och just nu börjar jag bli klar. Tiden kan inte passa bättre.
Nu ska jag bara ta ett långsamt farväl först. Av allt det som är nu och det som förknippas med det som är här. Snart kommer det vara ett minne av en annan tid. Och jag ser fram emot det nya som väntar. Och är tacksam för allt som jag fått uppleva här. Varje liten händelse tar jag med mig. Varje liten person. Alla.

Augusti kommer bli en intensiv månad. Men bra. Och sorglig.

Ett nytt jobb.
Ett dansprojekt för Dock11 där jag ska sjunga.
Flytt nr. 1.
En resa till Italien.
Flytt nr. 2.

[Och någonstans ska jag få in mina nya pianolektioner. Och så har jag en önskan om att gå med i den där danskursen jag sett ut. Som jag drömt om sen jag var 14. Det är bara modet att gå dit som fattas. Och det ska jag samla ihop tills i höst när allt lagt sig lite och utomhustempraturen inte överstiger 35 grader längre.]

Och jag vet att allt som händer omkring en leder framåt. Allt.
Någonting gott kommer ur varje situation. Man växer. Man kan inte gå bakåt.
Men snälla.
Min pappa är sjuk.
I g e n.
Och mitt i all frustration över att åter igen stå på noll, känner jag även läkarnas förtvivlan. För de har verkligen ingen aning om vad det är som händer. De har ingen aning om vad de ska göra. De förstår ingenting. De har helt enkelt inte kompetensen att kunna hjälpa honom.
Varför är jag den i familjen som just blev utförsäkrad ur Sverige? Varför?

Men jag tänker ändå fortsätta fokusera på allt jag är tacksam för. Allt jag är tacksam för i min omgivning. Allt som finns och som funnits. Sen ska jag ändå se framför mig att Pappa är här och hjälper mig med flytten. Om han så bara kommer kunna bära en bok i taget.
För den 1 september. Då ska han vara med i Pankows kyrka och lyssna på vår konsert.

Och jag brukar ju alltid får som jag vill *tar historien om skrotbilen en annan gång*

Stay tuned!

Syster firade midsommar i Rättvik.

I hela 2 graders värme med rimfrost i gräset. Säkert en vacker discoeffekt i midsommarnatten.
Helt fantastiskt!

Och det blir ännu mer fantastiskt med tanke på att vi firade julafton i hällregn och sju plus.

Inte för att Berlin bjöd på det mest fantastiska vädret heller direkt. Men vi kunde i alla fall dricka drinkarna utomhus.
Vi fick dock hålla hårt i glasen, annars hade de blåst iväg.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: