Ja det har minst sagt varit en händelserik helg. Nu är klockan elva på söndagkväll, jag flyger till Sverige imorgon och jag har inte ens packat.
Jag vet inte ens vad jag ska packa.
Har inte varit där på ett år och det känns som jag inte ens vet hur det fungerar med att packa och flyga och det.

IMG_3323
I fredags var vi i alla fall i Pankows kyrka och hade årets sista konsert. Den lilla kyrkan var full.
Inte ens hälften av killarna var där, men de rockade loss på ”Cool of the day” ändå. Riktigt, riktigt bra! Längst till höger är förresten vår körledare, Bunki som vi kallar honom.

IMG_3320
I samlingsrummet efteråt. Vi har en körvalp och en körbebis som hänger med på både träningar och konserter.

Lördag var en riktig skitdag och jag kände mest för att gå och dra täcket över huvudet. Det uppstod konflikter både hemma och på jobbet. Både med kunder och kollegor. Det blev catfight mellan mig och en tjej i cafét. No comment.
Jag kan ju säga att jag inte brukar hamna i en catfight. Men för att få ut något gott av det så hoppas jag hon förstått att hon inte kan köra med mig hur hon vill.

Idag vaknade jag som sagt med ögoninflammation. Är det inte bättre imorgon måste jag kasta mig iväg till en läkare innan jag flyger mot Oslo.
Jag vägrar tillbringa min korta tid i Nordvärmland med att sitta på en vårdcentral. Över min döda kropp.

Jag har i alla fall haft besök från Basel i Schweiz kväll. Min fina kompis Susi som är i Berlin tills på julafton.
Vi gick runt lite tillsammans med några fler kompisar på julmarknaden här i Charlottenburg. Åt korv och varma kastanjer. Och jag bjöd på te och Lussekatter som adventsfika när vi kom hem.
Tycker det är så kul att bjuda på riktigt svenska saker till personer som inte har någon relation till Sverige alls. Mer än typ Ikea och Abba.

Imorgon är det Sverige som gäller.
Ett år sen sist, kära moderland.
Ska bli intressant och se om någonting har ändrats. [Känns som väldigt mycket ändrats sen dess…]

Hoppas ni har haft en fin fjärde advent!

Förra gången jag flög från Schönefeld i mars 2013 hade jag ögoninflammation och kunde inte se den berömda flygplatsen* från luften som piloten hade en lång föreläsning om.

Imorgon flyger jag från Schönefeld igen och tänkte ”Kul att se flygplatsen från luften den här gången”.
Idag vaknade jag med ögoninflammation.

*Historien om Berlins oöppnade flygplats kan jag skriva en hel uppsats om. Kommer inom en snar framtid.

IMG_3319
Jag och Stickningen. Tillsammans i väntrummet hos en läkare. Tror det får representera det här året.
För det är helt klart 2014 baksida – alla sjukdomar jag dragit på mig. Scharlakansfeber till exempel… Någon annan som haft det i år?
Jag har nog gått igenom hela alfabetet snart. Nu är det ju inte många dagar kvar av året heller så då var det väl dags att slänga dit en sista grej.

Kommer inte återvända till den här läkarpraktiken i alla fall.
Ibland lyckas man verkligen leta upp rötägg till läkare.

”Frau E. Ni har inte sagt ett ord. Ni önskade mig inte God Dag. Kan ni prata överhuvudtaget?”

Där hör ni. Våga aldrig inte säga God Dag till en tysk läkare. I alla fall inte den läkaren.
Det kunde ju verkligen ha varit så att jag inte hade kunnat prata. Jag var ju ändå trots allt där för att jag var sjuk. Men jag hade ingen inflammation på stämbanden, jag kunde prata. Och läkarens tonläge sa att han inte heller menade det som en fråga.

Mitt i samtalet började han dessutom kalla mig för Frau Knöpfer.
Funderade först på om jag skulle störa hans manliga stolthet med att rätta honom. Och det gjorde jag.
Vilket var tur.
Han hade fel journal uppe.

Som sagt. Jag går inte dit igen.

Jag har inte kunna sluta gråta idag.

Jag skrev det här inlägget i juni 2011. När min au-pairfamilj från Hannover var på besök i Berlin.

När jag bodde i Hannover tog jag hand om O i ett års tid. Hans bästa kompis bodde på andra sidan gatan. En väldigt energifull liten tjej som klättrade överallt och skrattade hela tiden. Vi tillbringade väldigt mycket tid hemma hos dom eller tillsammans på lekplatsen.
De var ingen problemfri familj, men ändå så snälla, varma och gästvänliga.
Allra mest minns jag alla gånger de bjöd in mig på middagar när min gästfamilj var bortresta. De bara ringde och frågade om jag ville komma förbi.
När min kusin låg i koma i Uppsala och vi inte visste om han skulle överleva, då berättade hon att de bad för honom på kvällarna. För att han skulle överleva.

För tre och ett halvt år sen fick hon cancer, O:s bästa kompis. Då var hon fem år gammal.
Hon blev frisk.
För en månad sen blev hennes mamma plötsligt sjuk. Igår dog hon.

Nu är det jag som får be istället.
För Charlotte som kommer begrava sin mamma några dagar innan julafton.
För allt de kommer möta i den tiden som kommer, Charlotte och hennes pappa.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: