IMG_4083

IMG_3802

Första höstmånaden har kommit. Men i Berlin fortsätter sommardagarna. I alla fall med svenska mått mätt. Till skillnad från den svenska sommaren som verkar ha regnat bort så har i alla fall juli och augusti varit riktigt varma och torra här. Vissa träd börjar se ganska ledsna ut.
Det är tur att jag inte tänker så mycket på årstider och månader, för annars hade jag nog blivit deppig. Trots att det varit så varmt känns det inte som att jag har upplevt någon sommar i år. Det kan såklart hänga ihop med att jag som sagt var inte tänker så mycket på årstider, men jag har knappt kommit utanför dörren den här sommaren.
När jag väl hade mina två veckors semester så var jag i ett kallt och regnigt Sverige. Sen har jag mest försöka undkomma värmen eller så har jag jobbat. Och på mitt jobb märker vi ingen skillnad på snöstorm eller strålande sol [there are no windows, you know].
Annars är september [helt opartiskt] en av mina favoritmånader och Berlin på hösten är jättefint! Särskilt om det är ”Goldener Herbst” – Gyllene höst.

IMG_3783
Dorian i juniregnet

Just nu är det nitton grader ute, jag huttrar lite [för första gången sen jag vet inte när!!] och dricker lite te. Just nu har jag sånt sockersug att jag skulle kunna trycka i mig vad som helst! Och inte blir det bättre av att jag håller på att planera vad jag ska baka för kaka inför helgen. Det är tur att jag inte har någonting sött hemma nu. Vad gör ni för att bli av med det under såna dagar? [Att gå och köpa är inget alternativ ;) ]

IMG_4282

IMG_4279

Igår var det 1 september och 76 år sedan andra världskriget startade. I katolska kyrkor är 1 september världsfredsdagen och därför sjöng min kör i Pankows kyrka igår kväll. Det gör vi varje år. I år var jag bara publik och tittade på och fotade.
Pankows kyrka måste vara det stället jag absolut minst tycker om att sjunga på. Ser ni hur nära det är mellan bänkarna och scenen? Det är trångt och hela kyrkan är jättekonstigt, men väldigt fin – utanpå, haha.

Det är alltid så roligt när ni kommenterar, och en ny läsare frågade hur jag hamnade i Berlin och vad som får mig att stanna kvar. Jag har redan skrivit lite kort om hur jag hamnade här och varför under fliken ”Om mig”, men varför inte bara dyka ner bland en massa gamla bilder?

DSCN3353

Anledningen till att jag hamnade i Tyskland från första början var som för de flesta. Jag ville uppleva någonting annat och lära mig ett språk flytande. Redan på första året på gymnasiet visste jag vad jag ville göra efter studenten. Jag skulle vara au-pair i München och lära mig tyska. Oh well, München är nog inte the number one place att lära sig tyska på. Deras dialekt är inte alls lik rikstyskan. Men det var dit jag ville, till alptoppar och drindls. Den dagen jag började söka efter familjer insåg jag dock snabbt att jag var tvungen att utöka mitt geografiska sökområde.
Så istället hamnade jag hos en familj i Hannover. Mitt på slätten i Niedersachsen. I princip så långt bort från några alptoppar man kan komma.

IMG_2267a

DSCN7359a
De som vet vilka ”Die drei Freunde” är, ser att det är Dicke Waldemar som vi hälsar på, jag och O! Hannovers Zoo i juni 2009

100_0251

Så mitt första år i Tyskland jobbade jag hos en jättesnäll familj som tog hand om mig som deras egen dotter. Så här i efterhand vet jag att jag jobbade för mycket och ens vardagliga tillstånd som au-pair går väldigt mycket upp och ner. Men jag ångrar det inte en sekund! Väldigt stor ögonöppnare för någon som växt upp i en by i de nordvärmländska skogarna.

IMG_1700

En del av mitt rum i Hannover. Och ignorera den vissnade blomman i hörnet, haha! Jag delade lägenhet med två tjejer och bodde alltså inte hemma hos familjen.

När året i Hannover började gå mot sitt slut så började jag fundera på vad jag skulle göra sen. Från början hade jag tänkt plugga i Lund. När våren kom ansökte jag dock till olika universitet och redan veckan efter jag ansökt insåg jag att jag inte alls ville plugga och att jag inte alls ville tillbaka till Sverige. Så jag funderade på vad jag skulle göra istället. En språkkurs stod närmast till hands och i Berlin fanns en språkskola som jag kunde få studiestöd från CSN för. Så jag slog till.

En liten detalj dock. Jag avskydde Berlin. Jag tyckte så illa om Berlin och fick ångest bara av tanken på att vistas i stan att jag absolut inte ville dit. Min au-pairfamilj åkte på väldigt mycket tjänsteresor i Tyskland och många gånger följde jag och O med. Första gången vi besökte Berlin skulle jag egentligen stanna kvar ett par dagar efter att O och hans mamma åkt hem igen. Men jag vägrade. Jag ville inte vara kvar och utforska stan. Jag ville bara hem till Hannover. Jag kan inte riktigt svara på varför jag tyckte så då. Men jag kan fortfarande minnas känslan.
Jag visste ingenting om Berlin då och jag var heller inte intresserad av stan. På sin höjd hade jag hört talas om Berlinmuren. Men trots mitt MVG i historia så hade jag ingen aning om varför den där muren en gång byggdes eller varför den revs[…]

Men så skulle jag plugga tyska på en språkskola i Berlin. I september 2009 gick flyget dit, efter sex veckors mellanlandning i Sverige efter mitt år i Hannover. Och det är alltså här som Familjen N-P kommer in i bilden. Alltså Herr S, Fru C, Rosalie och Dorian. Ytterligare en familj som tog emot mig med öppna armar. Det var hos dom jag bodde mitt första år i Berlin när jag pluggade tyska. Och det är de som är mitt stora stöd idag! De ställer upp i alla väder!

100_0467
En vecka efter att jag flyttade in fyllde jag år och när jag kom hem efter min födelsedagshelg i Hannover hade de bakat en Kuchen, köpt present och radat upp all post jag fått

100_0756
Nikolaus kom såklart till oss också!

100_1122
Linda och Rosalie på regionaltåget

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag och Rosalie i Potsdam, juni 2010

Som jag skrivit tidigare i bloggen så hängde Rosalie med mig och mina kompisar i princip överallt. Hon var sex veckor när jag flyttade in hos dom. När språkkursen var slut och jag letade ny lägenhet fick jag bo kvar hos dom gratis och i gengäld passade jag Rosalie när hennes föräldrar behövde hjälp. [Ni vet, tysk föräldraledighet…] Men jag passade henne jättegärna. Jag fick minst sagt insikt i hur det är att vara ensamstående med en bebis eftersom jag hade henne själv hela helger ibland. Men jag älskade det!

100_0886
När jag bodde inneboende hos familjen N-P pluggade jag på GLS Sprachenzentrum på Kastianienallee i Prenzlauer Berg. Tre minuters gångväg från Familjen N-P:s lägenhet! Min lärare Marcus, Tomoko från Japan, Marcella från Brasilien, en person jag inte minns [det byttes ju ut hela tiden], och Hugo från Schweiz.

100_0505
2009 var det 20 år efter murens fall och på GLS fick vi äran att göra en av dominobrickorna som skulle vara med i det officiella firandet i Tyskland.

100_0987
Det var alltid någonting på gång. Här var vi och åt cupcakes på cupcakebageriet i Friedrichshain. Karen från Colombia, Linnea från Sverige, Francesca från Italien, Anna Lena från Danmark och en tjej från Italien som jag glömt namnet på.

När min tid på språkskolan var slut och jag hade klarat språktestet till universitetet så var det bara väntan på att komma in på unviersitetet som började. Under den tiden passade jag barn i flera olika familjer och hoppades på att väntan skulle ta slut.

I oktober 2011 började jag på Humboldt-Universitetet. Ni vet byggnaden som ligger på paradgatan Unter den Linden [i alla fall fassaden, resten av universitetet är en annan sak].
Tja, mina år på universitetet var väl inte direkt de roligaste. Och hösten 2013 gick jag in i väggen och bestämde mig för att en gång för alla komma på vad jag verkligen ville göra i mitt liv.
Att jag inte ville fortsätta plugga tysk språkvetenskap var väldigt tydligt. Sommaren 2014 var ett enda kaos. Jag skulle flytta, hitta ett nytt jobb, jag blev heart-broken, och hade slutat på universitetet. Allt hände på en gång och det föll sig ganska naturligt att jag även funderade på om jag verkligen ville stanna i Berlin och jag var inte alls säker på det. Jag letade lägenheter i andra städer också.

2008-11-09 003
O på riksdagstaket i Berlin, november 2008 – mitt första besök i Berlin

Min relation till Berlin är inte alls självklar. För jag är inte alls förälskad i Berlin. Ibland hatar jag staden och ibland älskar jag den. Det är skräpigt och skitigt, klotter överallt, folk som röker på lite varsomhelst och mycket skumma människor på gatorna. Ändå känner jag mig trygg. Jag kan gå hem mitt i natten och känna mig säker. Och här finns allt. Berlin är så stort. Här i Charlottenburg är det mer städat, prydliga husfasader, antikaffärer, eko-butiker och de som bor här är till större delen rika Västtyskar. Lite mer Stockholmskänsla.
I Kreuzberg och Neukölln är det något helt annat, där får jag ibland mer känsla av att ha hamnat i ett annat land bland alla exotiska affärer och marknader med helt otroliga varor. Och det är bara trettio minuter bort med tunnelbanan! Man kan liksom bara välja och vraka beroende på vad jag känner för den dagen. Allt finns och det händer alltid någonting!
TIll och med naturen finns. Man behöver man bara ta tåget i 45 minuter så står man mitt ute i ingenstans. För utanför Berlin ligger Brandenburg. Och i Brandenburg finns inte särskilt mycket. Vargar, jordbruk, skog och gamla osanerade hus från DDR-tiden. Och sjöar. ”Kleines Schweden” kallar tyskarna området norr om Berlin – lilla Sverige.

IMG_5265a
Stadtbad Oderberger Strasse, 2009. Ett gammalt badhus från DDR-tiden. Det ser helt annorlunda ut idag

IMG_3644

IMG_2328

Fast om man frågar mig frågan ”Skulle du tänka dig att uppfostra dina barn i Berlin” så avgör det ju ganska mycket för hur man ställer sig till en ort. Och nej, jag kan inte tänka mig att låta mina barn växa upp i Berlin. Det finns såklart fördelar med att bo i Berlin, men den dagen hoppas jag att jag är någon annanstans. Sen om den platsen är i Sverige eller Tyskland återstår att se. Men att återvända till Sverige den närmsta tiden är inget jag siktar på.
Och det som fått mig att stanna i Berlin de senaste åren måste jag nog tyvärr helt oromantiskt säga att det är studierna. Men det är klart, så mycket kan jag ju inte ogilla Berlin för då hade jag ju sökt studier någon annanstans. Svårare än så är det ju inte. Berlin har sin charm, helt klart. En charm som har sina dåliga sidor också Jag tror man måste uppleva stan själv. För jag tror att man antingen älskar stan, eller så hatar man den. Fast okej… Jag har varit här i sex år nu och jag har fortfarande inte valt sida än.

Så det återstår bara att se vad som komma skall. To be continued…

IMG_4275
Knappast ett jubel från jobbet. En vecka först, sen får vi se. Bara tanken på att sätta min fot på jobbet igen gör mig yr och illamående.
Tråkigt nog kommer jag även missa vår teamkväll på fredag. Vi ska kolla på Pyronale på Olympiastadion.
Hade jag inte varit så slutkörd hade jag tänkt ”Åh nej nu har de betalat en biljett till mig som jag inte kommer använda”. Men det bryr jag mig inte om längre. Skänk bort den, sälj den, bränn upp den, gör vad ni vill med den.
Okej det kan ju tolkas som att jag inte vill vara med, men de vill jag jättemycket. Jag tycker så mycket om mitt team på jobbet och vi har så himla roligt jämt. Det är ju dom som håller uppe mitt humör varje dag på jobbet. Men nu är det som det är och jag orkar liksom inte bry mig om problem som jag ändå inte kan göra något åt. Jag har fullt upp med mig själv.

Nu ska jag bestiga berget att gå utanför dörren, gå till posten och skicka iväg detta papper och kopior på detta papper till viktiga personer som måste läsa det.

Jag håller ju på att lista saker som jag stör mig på och saker som jag älskar i mina länder. Här är det jag stör mig på mest i Tyskland, och nu är det Sveriges tur. Kommentera gärna!

Det som stör mig mest i Sverige:

Trender

100_3678 värmlandia 178
Studsmatteflugan är inte över än? Eller? Och ja, vi hade också en i vår trädgård. Syster på bilden ovan, Johan på bilden under. 2006.

Oh ja. Alla dessa trender. Sverige är extremt trendkänsligt och ena året så följer folk den här dieten, för att nästa år följa något helt annat. Jag har funderat lite på hur det kommer sig att nästan ett hel lands befolkning kan styras så mycket av trender. Enda förklaringen jag kommit på hittills är att Sverige visserligen till ytan är ett stort land, men den bor bara 9 miljoner invånare innanför gränserna. I Tyskland bor det 82 miljoner invånare. Då är det inte lika lätt att få ”alla” att ha fredagsmys varje fredag [nope, it doesn’t exist in Germany], ”alla” att äta kvarg och börja träna. Åh gud detta kan göra mig så otroligt trött och då följer jag det ju bara på håll ;) Jag fattar verkligen inte varför?!
Träningstrenden är väl den som är på tapeten nu. Men samma sak när det gäller tex. mode. Min upplevelse är att det i grunden är olika variationer av ett sorts mode. Tex. att det finns en sorts accessoar som är jätteinne och då har varenda människa denna pryl på sig. Tro mig, det är jättelätt att känna igen skandinavier på stan. Jag frågar inte ens längre, jag bara börjar prata svenska med dom.
I byn jag är uppväxt kan man se den där trendgrejen också. Jag tycker det är så otroligt roligt, fascinerande och samtidigt irriterande och tröttsamt, för varje gång jag kommer dit så är det någon ny grej som varenda hus har investerat i. Ett år var det platt-tv [japp, detta är länge sen], helt plötsligt hade alla en enorm platt-tv i vardagsrummet. Näsa gången jag kom dit hängde det larmdekal från Securitas på varenda veranda. Gången därpå åkte det omkring robotgräsklippare i varje trädgård. Jag har lite av känslan att man är otroligt medveten om vad alla andra har, och rättar sig därefter.

Energislöseriet

IMG_2085
Ingen hemma…

Detta får det att krypa i mig när jag kommer hem till mina föräldrar eller släktingar. Tv-apparaterna [oftast flera stycken] står på fast ingen människa tittar på tv, datorer med laddare i väggen hela dagarna och lampor som lyser överallt. Det märks att ström inte är lika dyrt i Sverige som i Tyskland. Jag vill alltid gråta lite av fasa när de räkningarna kommer. Och ja visst är det mörkt i Sverige i december men det är det även i Tyskland. Och visst är det mysigt och fint med lampor i fönstren. Men måste allt lysa samtidigt? För handlar det inte ekonomin så handlar det kanske mer om att spara på jordens resurser?
Sen att det är varmt och skönt i svenska hus på vintern irriterar mig inte så mycket haha [bara att det blir lite svårt att sova], tyska hus är jättekalla på vintern eftersom värme också är dyyyrt. Det är väl mer det att jag ser både pengar och jordens resurser rinna iväg som en flodvåg när jag ser allt som lyser, vattnet som spolas utan att någon tänker på det, värmetermostaten som vrids upp, tv-apparaterna som ingen tittar på och bilar som körs några hundra meter för att hämta något som någon glömt. Skärpning!

Lagom är bäst och de lättprovocerades land

IMG_9500
Lagom är bäst

Blä. Följ mönstret och håll dig efter ordningen. Jag är så otroligt trött på alla diskussioner kring middagar där det diskuteras saker som egentligen inte alls angår en själv. Tex, hur många barn någon väljer att få [du ska ha två max tre barn], hur stort hus man har [det får inte vara för stort, hellre för litet], att någon har en pool [odefinerbar anledning till varför det är dåligt, men det är det], att någon har en sittgräsklippare till sin lilla gräsplätt [det är vräkigt], att någon har köpt en dyr bil [helst ska du ju köra en Volvo]. Listan kan göras lång. Det krävs verkligen inte alls mycket för att provocera en svensk. Det märks ju bara när man läser de största bloggarna eller lyssnar på radio. Ibland är det de mest konstiga sakerna som folk blir jätteprovocerade av.
Herregud, ta det lugnt. Sköt dig själv och skit i andras val. Alla människor är olika.

Allting är bäst i Sverige

IMG_9871a

IMG_0860

Oh yes. Detta är en mycket öm tå. Sverige är ett jättebra land som har väldigt många förmåner, det märker man ganska fort om man flyttar utanför gränserna. Men allt är inte bäst i Sverige. Många tycks inte förstå att det finns saker som faktiskt fungerar bättre någon annanstans och att man faktiskt kan lära sig av andra länder för att förbättra saker. Antagligen beror det på att Sverige i så många situationer framställs som ett förebild land och det är det ju på många plan. Men vissa saker fungerar faktiskt bättre någon annanstans. Men det vågar jag väldigt sällan säga högt när jag är i Sverige.
Dessutom känns det som att svenskars inställning är att Sverige liksom är inplastat i bubbelplast och helt avstängt från omvärlden. Det kan liksom inte ske hemska saker i Sverige och det kan inte bli skandaler i Sverige. Bara någon annanstans.
Hur många gånger har jag inte fått frågan om jag verkligen äter tyska ägg. Eller tyskt kött. Eller tyska grönsaker. Eller [valfritt livsmedel]. För i Sverige är maten jättebra och har högsta kvalitén i världen. Och så fort man kommer utanför landsgränsen så är den jättedålig och man blir sjuk av [valfritt livsmedel].
Om jag kritiserar Tyskland till en tysk så får jag oftast en kommentar som ”Ja det här systemet är så otroligt dåligt, jag förstår inte vad politikerna håller på med”. Och jag kritiserar Tyskland väldigt mycket när jag diskuterar något med någon. Däremot aktar jag mig noga för att kritisera någonting som är svenskt för en svensk. För stämningen blir alltid väldigt dålig. En gång sa jag att jag tyckte var enklare att sopsortera i Tyskland. Sen den dagen är jag bara tyst.

Sjukvården

Ja det här blir väl ett konkret exempel då till det jag skrev ovan. Och detta är samtidigt det som gör mig mest arg och frustrerad i Sverige. Jag begriper mig inte på sjukvården överhuvudtaget? Det känns som om den inte utvecklats sen jag vet inte när. Man ska ju i princip ha tur för att få träffa en läkare. Dessutom om man sitter på en vårdcentral i en tätort i Sverige verkar läkarna ha grundinställningen redan innan man öppnat munnen att man inte är sjuk [detta kan jag även relatera till min mor som även hon jobbar inom sjukvården och alltid är övertygad om att det inte är någonting att bry sig om]. Standardsvaret är antingen ”Det där har jag aaaaldrig hört talas om” eller så är det ”Normaaaalt”. Okej fine, återgå till dina papper. Jag kan alltid tänka att ”Whatever, jag går till läkaren när jag kommer till Berlin istället”. Men det kan ju knappast många göra.
Det enda positiva jag har tagit med från svensk sjukvård är att jag inte springer dit i onödan. För jag har liksom inställningen att om jag har influensa så kan de inte göra så mycket [till skillnad från tyskar som springer till läkare om de har lite ont i halsen]. Innan jag åkte till Sverige i somras och jag fick andningsproblem som en allergisk reaktion sa min mamma ”Kolla upp det innan du kommer hit, för här får du ingen hjälp”.

Jag har så många exempel på läkare som bara viftar bort en som en fluga. Min pappa fick slå sig fram i flera år innan de lyckades inse att han hade problem med hjärtat. Innan dess hade han hört kommenterar som ”Det är bara psykiskt” eller ”Nej så kan man inte ha det”..!!
Sen lyckades de göra fel på operationen och idag verkar ingen kunna hjälpa honom med sviterna av den. Jag har många gånger funderat på om det skulle vara möjligt att hjälpa honom här genom min försäkring.
Det här är långt ifrån det enda exemplet så jag hyser inte överdrivet förtroende för sjukvården i Sverige. Men jag önskar väldigt mycket att jag hade det.

Så nog med saker jag stör mig på. Nästa inlägg blir det bästa med länderna!

Känner ni igen den?!

IMG_4270
Det är ju Tomtebobarnen av Elsa Beskow! En av mina favoritböcker från när jag var liten! Den fanns hemma hos min farmor och jag älskade när hon läste den. Boken var helt sliten och vissa sidor blev vi tvugna att tejpa fast, men det tydde ju bara på att vi tyckte om den!

IMG_4271
Det är ju Rosalie som ska få boken nästa vecka när hon börjar skolan. Tro inte att jag går och köper min gamla favoritbarnbok översatt till ett annat språk ;) haha. Det är väl nästan tur att den är på tyska för annars hade risken varit stor att jag hade behållit den själv.

Det fanns ju en gång i tiden när hon kunde prata svenska, fröken Rosalie. Vi var till och med på öppna förskolan vid svenska kyrkan ett tag och sjöng svenska sånger. Men det blev ganska naturligt att det föll bort när jag började plugga. Då sågs vi inte mer än någon gång i veckan och det var klart att hon inte förstod lika mycket om man jämförde med när jag passade henne minst tre gånger i veckan. För mig var det bara viktigt att hon skulle förstå vad jag sa.

Men visst var det så gulligt när hon använde svenska ord. ”Titta” var en av de första orden hon överhuvudtaget sa. Och på de ord som är lika på båda språken men där man bara byter ut en bokstav så använde hon alltid det svenska ordet. Tex. gurka, jacka och mössa istället för Gurke, Jacke och Mütze. Hon sa alltid ”Ja tack”/”Nej tack” istället för danke och brukade säga ”Ojojoj” om det hände något. När hon blev lite äldre och kunde säga fler ord brukade hon använda svenska ord när hon blev trött tex. ”Gå hem!! Gå HEEEM Hoddeli” [Hoddeli var hennes variant av Rosalie, haha]
Vad vet jag, kanske är de där orden gömda långt bak i minnet? Idag säger hon ”Hej då” när jag går och tycker det är jätteroligt.

Idag blir jag alltid så förvånad när jag hör barn som pratar svenska [japp, även i Sverige]. För jag är så van att barn pratar tyska att jag nästan blir lite ställd.

IMG_8299
I Liebenwalde, Brandenburg, påsk 2011. Samma gång som den där äckliga kopparormen slingrade förbi oss och Rosalie hängde upp och ner ur barnvagnen.

IMG_4259
Jag tog en tripp till Pankow idag. Det är nog första dagen sen jag var i Sverige som jag använt jacka, strumpbyxor och normala skor igen! Jag tyckte det var väldigt skönt faktiskt. Dock ska det bli 33 grader imorgon igen.

IMG_4261
Om man vill hitta nordiska böcker i Berlin kan man åka till Pankebuch på Wilhelm-Kuhr-Strasse. En liten hörna är även med böcker på svenska/norska/isländska osv. Men mest är det nordisk litteratur på tyska. Jag var dit och beställde en bok idag, vilken det var får ni se imorgon! :)

IMG_4262
Pankow tycker jag är jättefint och mysigt. Jag personligen tycker det är ett plus att det inte är det allra turistigaste området i Berlin. Det ligger lite längre ut från stan, men ändå relativt centralt men husen här ger ändå en känsla av att man befinner sig i en mindre stad.

IMG_4263

IMG_4265
Pankows rådhus. Förra året hängde prideflaggan här!

IMG_4268
Enda nackdelen med Pankow skulle väl vara flygplanen. De dånar förbi här var femte minut när de ligger för inflygning eller start från Tegel. Måttligt roande och då gillar jag ju ändå flygplan men inte ens jag skulle orka det i längden. I Wedding hördes flygplanen också mycket, på somrarna fick jag alltid gå upp och stänga fönstret på morgnarna för det var omöjligt att försöka sova i oväsnet.
Och det lär väl dröja några år till innan de får bukt på den där flygplatsen nere vid Schönefeld ;)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: