img_6994
Escaping reality…

img_6999

img_6992
Jag drog ju till Sverige i lördags, så jag satt i en soffa i norra Värmland när första meddelandena kom om ett ”attentat” i Berlin. Jag gillar inte det ordet…

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så otroligt egoistisk nu. Jag är långt, långt borta och det är så obeskrivligt skönt. För jag lever just nu som om ingenting hänt.
Jag tänker inte särskilt mycket alls på att en lastbil kört ihjäl en massa människor 2,5 kilometer bort från min lägenhet. På ett område där jag passerar så ofta.
Jag vet inte hur det hade varit om jag varit där. Men jag hade inte varit på den julmarknaden även om jag stannat i stan.

IMG_4692
Julmarknaden vid Schloss Charlottenburg, december 2015

Det var inte oväntat alls. Och jag skrev ju i november förra året om hur rädd jag var efter Paris. Då insåg jag på något sätt att Berlin stod på tur och sen dess har jag bara väntat på att något ska hända.
Men jag känner mig inte rädd, inte orolig, inte nojig. Jag antar att det är min tyska sida som kommer fram. Så länge det inte handlar om förkylningar eller personuppgifter i ett datasystem så är tyskar inget lättskrämt folk. Ehec, svininfluensa eller terror. Jag har svårt att föreställa mig rädda berlinare. Jag tror att de flesta, i alla fall de jag känner tänker saker i stil med ”Det är ändå så otroligt att det skulle hända just oss eller där vi är.. Det är lugnt”. Antagligen har det att göra med att det bara är 70 år sen det föll brandbomber över stan och att det för drygt 25 år sen gick en mur rakt genom stan som delade hela världen.

DSCN1138
Jag på Breitscheidplatz augusti 2010

Jag är så tacksam att jag mår bra och har alla nära och kära kvar. Det återstår att se hur det känns att vara tillbaks i Charlottenburg sen. Påvägen hem kommer jag åka förbi platsen. Trots allt kommer jag också förknippa Breitscheidplatz med allt som hänt en lång, lång tid framöver.

All respekt och Beileid an die Angehörigen och alla offer som fick sätta livet till för något så fruktansvärt och onödigt. Alla de som var turister i Berlin och ville uppleva en tysk julmarknad för att hamna mitt i ett attentat och alla de familjer vars jul blivit förstörda för i år och för många många år. Jag vet mycket väl hur det känns.

Vila i frid.
Ruhet in Frieden.
Rest in peace.

Det var julfest på skolan idag eftersom det var julavslutning.

img_6958
Tomtelulvsgänget

img_6967
”Välkomsttal” till julfesten av chefen [till höger]

img_6946
Labb-2:orna hade målat på bakterieodlingsplattorna [vad heter de?]. En julstjärna, en julgran, en kälke…

img_6940
Lekparkshäng efteråt

img_6959
Några i klassen med vår lärare i mikrobiologi, Frau R! [Näst till vänster på andra raden]

img_6957
Julklappsspel som är av en klassiker i Tyskland. Alla tar med en julklapp som läggs i en säck. Man slår en tärning och får ett nummer som
man se alltså ska ta ur säcken. Sen spelas det om julklapparna där man kan sno någon annans, det ska bytas till höger eller vänster osv. Väldigt kul.

img_6945
Men vi fick hänga här istället. Vår uppgift var att hålla koll på stationen där man skulle dekorera julkexen. Det var stendött tills de sista 20 minuterna.

Visst var det skönt att inte ha nån vanlig undervisning, men såå roligt var det inte heller för den tiden vi fick lägga ner på allting. Dessutom har jag en hel del kritik till organisationen och ”tvånget” som kom med alltihop.
Jag är så totalt slut efter den här veckan.
Innan julfesten drog igång på förmiddagen så fick vi ta blodprov på varandra. Kapillär provtagning, alltså ur fingrarna. Mina blodvärden såg mycket bra ut och nu har jag helt sönderstuckna fingrar.

Efter det fick jag dessutom ännu mer eftersom jag till sist äntligen kom fram till företagsläkaren som hade tid och inte var sjuk/bortrest/inte hade tid eftersom det var fem minuter för sent eller what ever.
Jag är inte säker på om det var andra vaccinet mot hepatit a eller b jag fick. Klart var bara att det var som att dra ner en rullgardin framför mina ögon. Jag blev så extremt trött från ingenstans.
Hela dagen gick åt att ens försöka hålla mig vaken.

Den här veckan har varit hemsk. En dagen har jag glömt läxan hemma, andra dagen glömde jag maten. Tredje dagen glömde jag alla häften och anteckningar. Hela veckan har varit så!
Nu är jag dödstrött och jag förlitar mig inte alls på att jag packat allt med tanke på hur jag glömmer allt annat…
Badkläderna har jag i alla fall lagt ner. För jag kommer vara en flitig gäst i den nya bastun!

img_6915
I vår klass har vi teamwork! Eftersom vi måste byta labbrockar beroende på vilket ämne vi har så blir det många knäppningar varje dag.

Jag hade en väldigt urusel dag idag. Mitt tålamod tog slut när vi höll på med klinisk kemi.
Vi skulle labba med blod och mäta det i någon ny svindyr maskin som jag inte kan hantera. Och just idag blev det det jag tog ut min uppgivenhet på. Jag trodde dock att jag gjorde mitt bästa för att inte visa min passiva aggresivitet. K frågade direkt om jag var arg på henne. Och mitt samvete sjönk ner i fötterna.

Sista uppgiften blev jag så arg på att jag kastade ihop allting i pärmen och sa lite för högt att nu åker jag hem.
Herr T kom flygande fram och frågade lite oroligt om jag hade någonting emot honom som lärare. Eller om jag har något emot ämnet.

Nu sitter jag här och skäms och undrar om jag borde be om ursäkt? Eller förklara läget?
För han har ju inget att göra med allt som händer runt omkring mig just nu. Okej då, han kanske kan förklara saker lite bättre för jag måste höra saker sjutusen gånger innan jag förstår vad vi ska göra.
Men vad ska jag säga?
Jag vill inte berätta att jag inte vet hur jag ska finansiera utbildningen eftersom jag fortfarande inte fått besked om studiestöd. Jag vill inte berätta om olyckan som hände min farbror i helgen som kunde kostat honom livet.
Framför allt har jag ingen lust att berätta att jag för tillfället är så obeskrivligt trött på att jag valt att bosätta mig i ett land som stannade sin utveckling under järnåldern…

I just need a break.

IMG_3234

Hela skolan verkar ha åkt på något slags virus och jag är inget undantag. Idag och imorgon är jag sjukskriven. Hela veckan har varit jättekonstig. Måndag har varit den enda normala dagen den här veckan. Då skrev vi prov i hematologi och skulle räkna leukocyter från olika patientprover. Jag är inte alls säker på vad jag presterade…

På tisdag skulle vi ha sovmorgon tills klockan 11.25. Men klockan 08.12 ringde skolchefen och berättade att min grupp inte hade någon skola alls. Eftersom det var den dagen jag började bli sjuk så gjorde det inte så mycket. Jag tog det ganska lugnt och följde med på julmarknad på Rosalies skola. Väldigt mysig!

På onsdag hade vi våra tre första timmar med engelska. Ska egentligen vara fackengelska men på den nivån var det inte då i alla fall.
Och här blev jag ganska chockad över mina klasskompisar, måste jag säga… [Tur att ingen av dom kan svenska så att de kan läsa här, haha] För i slutändan blev det nästan så att jag översätte allt läraren sa. Han kan nämligen ytterst lite tyska och mina klasskompisar kan tydligen inte alls särskilt bra engelska… Blev jag varse om.
Antagligen beror det nog på att man inte behöver prata så mycket engelska om man bor i en by mellan Kloster Lehnin och Bad Belzig. Mångfalden är inte särskilt hög där… I Berlin ser det ju annorlunda ut och där hör jag ju tyskar som pratar engelska jämt och ständigt. Det var därför jag blev så chockad över att de behövde använda ordbok för att skriva åtta meningar om hur de tar sig till skolan varje morgon[!!!!!!!!].

Eller så fick dom kanske tunghäfta när det helt plötsligt stod en livslevande amerikan framför dom. Som sagt, mångfalden är väl inte särskilt hög i Brandenburg.
Men jag ska kanske inte döma… Jag är van att aldrig prata mitt modersmål någonstans förutom hemma [och de gångerna om året jag är i Sverige]. De pratar ju bara sitt modersmål hela tiden, så det är väl inte så konstigt att bli nervös när man ska prata ett språk man är osäker på inför hela klassen… Men ändå!!! Det är engelska!!! Jag är i chock.
To be continued…

Ja idag har jag varit sjuk, imorgon är jag också sjukskriven. Och det verkar även lärare, skolchef och hälften av alla medarbetare på skolan. Bara att bita ihop en vecka nu innan jullovet.
Jag behöver definitivt en paus nu!

IMG_3214

img_6793
Innan gåsen serverades

img_6801
I söndags på andra advent firade jag och tjejgänget tysk julafton. Det var otroligt mysigt! Vi åt gås, rödkål, grönkål, klöse [typiskt tysk mat, gjord av potatis som påminner om kroppkakor. Dom är inte i min smak! Jag höll mig till vanlig potatis].
Till efterrätt blev det hemmagjord pannacotta.

Till tyska familjer kommer antagligen en typisk amerikansk tomte, eller så säger de att Jesusbarnet [Christkind] har lagt alla julklappar under granen. Till oss kom Christkind, ingen hade lust att vara tomte, med en liten present. Till och med Nikolaus kom förbi
Det var jättemysigt att vara i A:s nya lägenhet och hennes pojkvän hade all-in service där han skötte maten och serveringen!
Väldigt, väldigt gott! Att laga gås låter inte jätteenkelt…

Sen avslutade vi med två rundor bezzerwizzer. Jag och A vann två gånger. Det är inte helt lätt att vara med på tysk frågesport när handlar om tex. media eller saker som händer på 70-talet. Men det var i alla fall enklare än när jag, Madde och Linus [tre svenskar] körde ett tyskt TP från 1987. Det var ingen lätt match. Särskilt inte när frågorna är så otroligt inaktuella. ”Vad heter Bundesrepublikens huvudstad? Svar: Bonn”.

img_6773
Ett av resultaten av den här veckans bakterieodlingar. [Svavelvätepositiva bakterier, troligtvis Proteus]

Herregud, jag kan knappt fatta att vi överlevde förra veckan. Vi skrev prov alla dagar utom en. Men då hade vi två prov på tisdagen istället.

Histologiprovet handlade om formalin och hur man får vävnader att inte förstöras, när de ska bli undersökta.
Det är så otroligt tråkigt och jag väntar mig inget högt poäng. Av nån anledning är histologi någonting där jag har otroligt svårt att lära mig saker vi ska kunna. Dom bara fastnar inte.
Däremot är det praktiska helt i min smak. Vilket antagligen beror på att jag direkt fattade hur vi skulle göra och inte stod extremt stressad och bara stirrade ut i periferin.

I klinisk kemi skulle vi göra precis som jag anat, mäta glykoshalten i ett blodprov. Min patient hade ett väldigt högt värde och har troligtvis diabetes eller Morbus Cushing.
I det teoretiska provet i klinisk kemi lyckades jag skrapa ihop några poäng från enhetsomvandlingar där jag bara gissade så att jag fick en etta! Hurra på det! Så mycket som jag slitigt med det. Ett enormt trassel som jag och Madde diskuterade över whatsapp från morgon till kväll.

Bakterieodlingen som jag gjorde på bilden ovan fick jag en 1-2 för! Min miss blev att jag glömde bort att hantera locket på patientprovet på rätt sätt. Jag skruvade inte upp det med lillfingret, utan ”som vanligt” [jag ska skruva upp det med lillfingret, för att kunna hantera verktygen ordentligt]. Såna småsaker räcker för att hamna på en tvåa istället för en etta. En etta får man om man har 99-100% rätt.

Statistikprovet ska vi inte tala om. Det är visserligen det sista provet i statistik överhuvudtaget och därmed är alltså ett ämne av 21483293 avslutat. Jag hoppas bara på att jag får en 4:a, vilket är gränsen till godkänt. Men även om jag får en 5:a eller 6:a så klarar jag mig, eftersom mina andra prov gav mig högt betyg nog.
Jag har dock en känsla av att Herr T kommer bli ganska besviken på mig om det visar sig vara så illa som jag tror… Men så går det när han inte är tydligt nog med att tala om att vi ska ha en tenta. Två dagar i förväg räcker definitivt inte! Han själv påstår att han hade es angekündigt redan förra veckan, men det var ingen i klassen som uppmärksammade att det skulle vara redan en vecka senare.

Pust. Om det är något jag lärt mig sen i oktober så är det att man alltid måste ligga ett steg före, för annars är man körd.
Proven är väldigt täta och det märks direkt om man inte fattar en enda sak, för då fallerar allt. Mest för en själv alltså.
Men lärarna är både lyhörda och måna om oss. Jag tycker om alla mina lärare!

%d bloggare gillar detta: