Jag har försökt överleva dagen med en djävulsk huvudvärk. Jag har inte ens orkat sticka. [”Då är du verkligen dålig”].

Jag har fått en crush på David Druid efter all Morgonpasset-marathon jag haft de två senaste dagarna.
Och Jörgen får mig att gåta av skratt så fort han öppnar munnen.

Tips mot envis huvudvärk mottages tacksamt.
[Ja, jag har druckit, ätit, sovit, masserat nacken och tagit Sinupret. It doesn’t work. Vad har jag glömt?].

Jag har tillbringat helgen i Thüringen, i Weimar. En väldigt vacker, gammal, liten stad i mellersta Tyskland.


Min kör blev inbjudna till att sjunga på en konsert i Weimar. Den tyska låtskrivaren Gerhard Gundermann föddes i Weimar i dåvarande Östtyskland och var en väldigt omtyckt låtskrivare [vilket jag inte hade en aning om, tyska kändisar är fortfarande min stora ”Bildungslücke” efter snart sju år i detta land].


Gundermann är död sen 1998 och i år är det 60 år sedan han föddes. Så det skulle hållas en slags minneskonsert/kväll till hans ära.
Vi sjunger många av hans låtar och många av dom är mina favoriter som jag älskar att sjunga. Så det var i princip en 60 minuters konsert med bara mina favoritlåtar!

Mitt naiva jag trodde det var därför vi blev inbjudna till den här kvällen. För att vi sjunger många låtar av honom… Så lita på att jag fick jag en chock när jag smygtittade på filmen om honom strax innan vi skulle sjunga och min körledare plötsligt dök upp i en femton år yngre upplaga på filmduken och berättade om hans tid tillsammans med Gundermann.

Detta är ett exempel på situationer när jag utnyttjar frasen ”Aber ich komme aus Schweden”

Observera förresten att namnet på min kör står i fet stil. Ni vet festivalplakat där de största och mest kända banden har allra störst plats…


Vi anlände till Weimar runt 13-tiden. Sen hade vi genrep i fem timmar.
Japp, väldigt intensivt. Här sämmer de in i Rastatt. Ytterligare en låt som jag älskar och som jag brukar nynna på hemma, men jag kan den inte tillräckligt bra utan noter än. Normalt sett sjunger vi med noter på scen. Ingen som säger något emot det. Men igår skulle vi sjunga utan.

Vi hann tyvärr inte se jättemycket av Weimar. Vi hade några korta pauser som vi nyttjade till att strosa omkring lite på gatorna. Väldigt vacker stad!

Varför kan inte Berlin se ut mer som Weimar? I det gula huset bodde förresten Goethe i femtio års tid.

God morgon Niedergrunstedt!
Dag två bjöd på snö-blandat-regn


Små söta gränder och gator.
Och man vet att man är i en liten stad när folk vänder sig om när man går omkring med ryggsäck och en vattenflaska i handen.

Konserten på kvällen drog ut på tiden. Tyskar kan inte planera tidsscheman.
Och efteresom vår privata tekniker som vi tagit med hade byggt upp en hel studio i konsertsalen med sina privata sladdar och microfoner och vad allt det var, så hade de nästkommander artisterna såklart inget annat val än att använda sig av samma teknik.
100 Euro fick han för det.
Kul för honom.
Vi andra fick pga det snällt vänta tills klockan 2 på natten innan vi kunde sätta oss på bussen som skulle ta oss tillbaka till stället vi skulle sova. Men som sagt, kul för honom…
Jag som fruktat att sova i en sovsäck på ett liggunderlag började faktiskt längta efter att kunna krypa ner i den sen. Och jag kunde knappt tro det själv när jag vaknade och hade sovit som en sten i flera timmar. Sovsäck med liggunderlag har aldrig varit någonting för mig. Ughr.

Men såklart, det var helt klart värt att sova där på golvet en natt!

Och planerar ni en turné genom Tyskland så kan ni absolut skriva upp Weimar och Erfurt på listan!

Hej då Weimar! Auf Wiedersehen. Jag kommer absolut tillbaka!

Jag sitter i soffan heltaggad med solen i ögonen och livestreaming från Kortvasan. Jag vågar nästan säga att jag är lika spänd som Syster. Jag har bunkrat upp med te [ja ett undantag idag] och lite choklad. Väntar på att de ska dyka upp i webkameran snart.
Jag skulle SÅ gärna vilja vara där och heja.

Snö och skidor känns väldigt avlägset här. Nu når solen över takåsarna och lyser in i mitt rum igen [något som aldrig hände i Wedding], min pollenallergi har dragit igång och krokusarna börjar titta upp så känns det som att våren mycket närmare än snö.
Jag har gått omkring och snorat och nyst sen en vecka nu och med tanke på att det bara är februari så blir det spännande att se hur det kommer vara om en månad…



Igår sålde jag en av bebismössorna jag stickat.  Det är ett helt år sen jag gjorde den och la upp på designersidan DaWanda. Jag hade faktiskt glömt bort att jag hade kvar någonting på sidan. 

Sen hade jag plötsligt ett mejl om att någon köpt mössan. Det är första gången jag sålt nånting via internet. Men jag vet faktiskt inte om jag kommer fortsätta. En av mina jobbkompisar upplyste mig om deras AGB och att hans flickvän slutat sälja på sidan pga det. 

Så nu sitter jag här och är nervös att jag ska hamna i fängelse för att jag missat någon klausul ;) 

Pengarna var däremot väldigt välkomna. Februari blev en väldigt tajt månad. 

100_0024

Jag skriver inte avsändare på kuverten, jag dricker inte blåbärssoppa, jag läser/lyssnar/följer/ser inte globala eller regionala nyhetesrapporteringar (medvetet), jag äter inte på McDonalds eller BugerKing (omedvetet), jag lyssnar inte på musik när jag springer.
Jag åkte inte flak på studenten, jag tvättar inte håret varje dag, jag ber inte om hjälp när jag står framför en trasig hiss med en barnvagn. Jag hånglar inte med killar som snusar och jag köper inte garn utan att ha ett mönster.

Sara gör inte det här

200107212
För 14 år sedan föddes min yngsta kusin.
Jag minns fortfarande den dagen. Att jag och pappa satt i bilen påväg hem och han sa ”De har åkt ner till Karlstad nu. Vi får se om det blir en bebis idag”. På kvällen satt vi och kollade på SVT-serien En fot i graven med Gösta Ekman [någon som minns den?] när han kom in i vardagsrummet och sa ”Det blev en flicka”.
Jag och Syster jublade.
Vi hade redan tillräckligt många killkusiner, tyckte vi.

Så diskuterade vi namn.
Mamma tyckte hon skulle heta Emilia. Fast det kunde det inte bli, sa hon, för det fanns redan en Emelie och Emil i släkten.
Eller så kanske det skulle bli en Frida. För hon hade namnsdag.

DSCN5446
Hon var som sagt den yngsta och fick mest hänga efter oss andra kusiner när vi spelade in filmer, hängde vid älvstranden, stickade framför en film eller satt och diskuterade dryga klasskompisar och snygga killar i skolkatalogen.

Hon var sju år när jag flyttade till Tyskland. Idag fyller hon fjorton.

1012057_180967418742476_96296100_n
Jag har bott här i halva hennes liv.

Grattis Julia!

Jag tänker på dig idag!

Senaste månaden har jag tänkt en hel del på Wedding.

IMG_7272
2011. Ett nytt hockeyspel.
Jag började hata det till sist. Jag förlorade varenda gång. Till och med när Herr F bara använde en arm och tog bort sin målvakt.
”Det är nog helt enkelt så, att Emelie är kass på hockeyspel”.
En gång vann jag dock mot Malte. Sen svalnade intresset för hockeyspelet. Off course.

DSCF4224
Herr F:s väldigt omtalade 23-årsfest.
Det var juli. Det var 32 grader varmt och det var VM.

DSCF4154
Det var människor överallt. Ena toaletten gick i baklås, Herr F och Fröken S blev kära och någon försökte sälja vapen till oss när vi stod ute på trottoaren.

100_1488
Det såg ut såhär väldigt ofta faktiskt. Torsdag eller lördag. Vinter eller sommar.

IMG_7515
Herr F och Malte. En tisdagkväll i januari 2011
På den gamla goda tiden, innan Herr F köpte Looping Louie som ölspel och man faktiskt pratade med varandra

100_1815
I mars 2011 flyttade det in några nya grannar [”de franska grannarna”]. De totalrenoverade lägenheten och skulle borra hål i väggen, och borrade rakt igenom väggen. Gissa om jag blev rädd när jag stod i mitt rum och plötsligt hörde okända röster.
Hålet är lika stort som det ser ut att vara. Och observera den otroligt snygga tapeten mitt rum måste ha varit i innan.

100_1351
Och när man pratar om tapeter… Mitt rum såg ut såhär när jag flyttade in i maj 2010…
Ingen fröjd för ögat direkt… Borden och färgen åkte ut illa kvickt och blev vitt. Tråkigt möjligen. Men tro mig, det mörka rummet behövde allt extraljus det kunde behöva.
Samtidigt byttes även alla möbler ut. Alla skrankliga gamla saker jag fått av olika människor under det året jag bott i Berlin, byttes ut mot lite mer robusta Ikeasaker. [Japp, Ikea hade ordentligt robusta saker om man jämför med vad jag hade innan].

Observera min gamla dator som brann upp, biblioteksboken på skrivbordet som jag tappade någonstans kring Gesundbrunnen och som jag fick betala böter för, samt kokudden som fick Rosalie att bli rosenrasande varje gång hon var tvungen att lämna den där.

IMG_9061
För då när hon var liten tillbringade hon en hel del tid hos oss. En mamma som var i Leipzig fyra dagar i veckan och en pappa som jobbade 12 timmar om dagen. Ingen rolig tid för någon av oss fyra. Vissa kvällar kunde vi gråta ikapp, jag och hon.

IMG_1594
En majdag 2012 hittade jag och Fröken S en geckoödla på gatan när vi var påväg hem från grönsakshandlaren.
”Det är ingen geckoödla, det är en Skäggagam”. Ja ja whatever.
Den fick åka polistransport i Maddes skokartong till ett djurhem. Hoppas hen har det bra idag.

IMG_8076
Så mycket parkhäng med grillande. Mauerpark på söndagar. Överfullt och underhållande och väldigt mycket vårkänslor.

IMG_0499
2012 firade vi jul…

IMG_2249
… och midsommar tillsammans…

IMG_2832
… och var på sightseeing i Stockholm

Om jag tänker på Wedding och Charlottenburg så känns det som att livet i Wedding var en amerikansk komediserie. Det hände alltid någonting.
Här händer inte så mycket.
Lite har jag sörjt det där, de senaste veckorna. Inte bara allt som hände utan även människorna som även dom försvunnit. Herr F och Fröken S alla kompisar och familjemedlemmar. Vi växte ju in i varandras kompiskretsar.

Men nu känner jag att jag kommit till ro i den här lägenheten. Det känns inte lika hemma som Wedding. Men jag har insett vad som är bra med att bo här och varför jag behöver det.
Alla åren i Wedding kommer alltid finnas kvar.
De är fem år av mitt liv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: