20140513-213525.jpg
Den här veckan har varit hemsk och jag känner mest för att däcka totalt.

Igår hade jag sju missade samtal och ett antal sms på telefonen när jag kom till skåpet vid matrasten.
Jag har tydligen blivit utsatt för kortbedrägeri… Mitt svenska bankkort.
För den som undrar så kan jag säga att det inte är kul!

Ytterligare en detalj är att min svenska bank är extremt svår att ringa. Utan att överdriva så har jag försökt ringa dom 18 gånger igår och 15 gånger idag. Jag förstår inte hur en bank kan vara så otroligt svåra att få tag på? Dessutom har de helt värdelösa öppettider som gör att jag måste springa från lektionerna hela tiden och försöka ringa om och om igen.
Igår ägnae jag halva min lektion i mikrobiologi till att prata med banken.
Idag försökte jag ringa i alla pauser jag hade och på sista lektionen vilket slutade med att jag nästan kastade telefonen genom fönstret och kom tillbaks halvgråtandes. Jag förstår inte hur en bank kan ha så otroligt svårt att svara i telefon?! För det är inte tre signaler som gått fram, det är trettio.
Direkt efter alltihop igår skulle jag skriva två prov som jag missade när jag var sjuk. Min lärare tyckte att jag skulle skjuta fram dom istället eftersom det även syntes utanpå mig att jag var helt förstörd.
Jag lyssnade inte på henne… Men det skulle jag ha gjort. Suck.

Mitt kort blev i alla fall spärrat för köp utanför Sverige och därmed hade jag ett saldo på cirka 18 euro att leva på. Mitt månadskort gick ut idag så jag fick helt enkelt åka till Familjen N-P idag, mina kära, och låna kontanter så att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig till skolan imorgon!
Nu är kortet helt spärrat och jag kan klippa sönder det i väntan på nästa…
Hur allt gått till var en gåta fram tills nu ikväll. I lördags tog jag ut pengar vid en bankomat innan jag träffade en kompis. Igår var Herr S till samma bankomat men reagerade på hur den såg ut och sa att han inte tänkte ta ut några pengar där…
Så nu vet jag i alla fall hur det gått till. Nu återstår bara att hoppas på att transaktionen inte går igenom så att jag får behålla mina pengar, slippa polisanmäla osv.

En annan sak som såklart dök upp mitt i allt var att Håkan Hellström tydligen ska spela på Heimathafen i Neukölln i maj. Biljetterna skulle släppas imorgon klockan tio. Istället släpptes biljetterna igår kväll. Jag kunde bara sitta och titta på när biljetterna gick åt.
Min kompis O som skulle med försökte boka flera gånger men hemsidorna krashade och var överbelastade.
Nu antar jag att biljetterna är slut…. Men jag tänker inte titta för jag kan ändå inte köpa några. Det man inte vet mår man inte illa av.
Jag är så ledsen. Jag hade verkligen sett fram emot att kunna se honom igen för första gången på nio år. Och dessutom slippa åka genom halva Europa för det.

Jag är så arg och har haft extrem huvudvärk hela dagen. Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna på 22 kvadrat i P3. Det är helt omöjligt att plugga just nu…

img_7501
En aning överfärgade erytrocyter [röda blodkroppar], och två segmentkärniga granulocyter som gosar med varandra.
Jag råkade nog färga en halv minut för länge eller så.
Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på alla blodceller i mikroskop. Jag vet inte varför men det fascinerar mig otroligt. Haha.

Vi har ägnat några hematologilektioner till att titta på våra egna blodkroppar i mikroskop och differensera olika celler. Inte jättelätt alla gånger, dessutom är man så nojig och tror att man ska hitta en promyelocyt eller nånting liknande som absolut inte ska vara där. Jag har ingen aning om hur många gånger jag hoppat till och ropat ”Frau L!! Vad är det här?! Det ser jättekonstigt ut!! Är jag dödssjuk?!” Varpå hon tittar ner i mikroskopet och säger ”Nej det är bara en vanlig monocyt”. Hon måste tänka att vi är helt galna.

I fredags när vi skulle göra dessa blodutstrykningar [obs att jag måste googla alla såna ord för att ens ha en aning om vad det heter på svenska], kollapsade en av tjejerna.
Jag hörde bara någon skrika ”Spring och hämta vatten snabbt!”, jag ser hur hon ligger på golvet och har något slags anfall. Jag går runt i cirklar två gånger innan jag kommer på att mitt vatten är inlåst i mitt skåp och jag börjar springa dit.

Hon skrämde livet ur oss. Hon själv hade ingen aning om vad som hänt och såg bara på allas rejält uppskrämda ansikten att något hänt.
Jag är inte orolig när vi tar kapillär blodprov, för det är så lite blod som kommer ur fingertopparna.
Men efter att jag svimmade på tåget i höstas efter att jag tag blodprov ur venerna så är jag ängslig. För att jag ska svimma igen. Vilket antagligen kommer bli någon slags ond cirkel i slutändan.
Så länge det är blod från fingrarna gör det inte så mycket. Just nu har jag nog inte ett enda finger som inte är halvt sönderstucket.

För övrigt tillhör nu även jag den där skaran som blir hypokondriska när man studerar olika sjukdomar.
Vi har hållit på med diabetes den senaste tiden. Och så fort jag dricker vatten nu för tiden tänker jag ”Hjälp! Jag har druckit lite mer vatten idag! Jag får ta och mäta blodsockret sen när vi har klinisk kemi”.
Ibland känns det verkligen som att jag håller på att bli galen.

Man vet att man tillbringar en hel del tid i ett histologilabb när man kommer hem och har håret fullt av torkat paraffin…

img_7477

Och såhär ser oftast våra lektioner i klinisk kemi ut. Alla dessa siffror är glukosvärden i patientblod som vi fått fram efter att man pipetterat noga och kört proverna i diverse maskiner. Pipetterat noga… Ja, eller hur… *host*
Det där med att pipettera perfekt är fortfarande en omöjlighet för mig. Det där luftbubblorna som alltid uppstår hur mycket jag än övar får mig att vilja kasta iväg pipetten genom fönstret och storma ut från salen. Dock blir jag inte lika arg längre, jag blir… Irriterad… Men vår lärare vet numera i alla fall att det inte är hans fel att jag blir så grinig [Oops… Hehe].

Idag hade vi någonting som var väldigt kul. Elever lär elever heter det och det är tydligen något vi kommer göra några gånger om året.
Idag kom klassen som utbildar sig till narkossköterskor förbi för att se vad som händer efter att de tagit vävnadsprov från patienter.
Det tar ju lång tid att fixera och göra i ordning vävnaden från biopsier för att sedan kunna utvärdera och ge en diagnos till patienten.
Vi fick inte reda på detta förrän imorse vilket gjorde mig väldigt arg eftersom vi inte haft någon tid alls att förbereda oss, och det är trots allt ett tag sen vi gick igenom alla steg. [Vilket visade sig pinsamt nog när jag skulle lägga in vävnaden i paraffin inför allihop].
Men när de blivande narkossköterskorna väl kom och vi fick leda en varsin person genom hela processen och hjälpa dom att skära ett vävnadsprov och visa dom hur allt fungerar hade vi väldigt kul ändå.
Dessutom var det kul att träffa personer från andra utbildningar. Vi går ju i samma skola men ser varandra i stort sett aldrig.
Lite påminde det om när jag höll i workshops på Legoland och lärde barnen hur man bygger ihop modeller. Det kan jag fortfarande sakna ibland, jag älskar att lära ut och försöka berätta allt så pedagogiskt som möjligt.
Fast… Om jag måste välja så räknar jag definitivt hellre ut standardavvikelsen på glukosprover än att plocka undan efter ohyfsade gäster på Legoland.

img_7433

Igår började jag fundera på vart alla mina histologiprov hade tagit vägen. Vi har ändå skrivit några stycken och vissa av dom långt före jullovet.
Men idag när vi satt och väntade på nästa lektion dök vår histologilärare upp och hade alla tre proven med sig åt mig!
Och det var ju bra resultat på dom. En tvåa, en minus ett och en etta!
Histologin kändes plötsligt betydligt bättre. Jag har känt mig så rökt på ämnet eftersom jag har extremt svårt att lära mig sakerna. Jag vet inte, dom fastnar inte, jag måste lägga ner otroligt mycket tid på att få allt att fastna i huvudet.
Men skam den som ger sig…

img_7294
En dag i januari, när det snöade!
Obs att det inte ser ut såhär nu. Eller. Det tror jag inte i alla fall. Jag har inte varit utanför dörren på tre veckor.
Jag har varit sjuk i tre veckor! Tre veckor!

Nu idag börjar jag äntligen känna mig såpass okej att jag kan sitta upp. Och imorgon, ska jag tillbaks till skolan igen. Vilket äventyr! Jag minns knappt när jag åkte tåg sist!
Å andra sidan trodde jag även förra söndagen att jag skulle till skolan dagen efter. Men inom några timmar gick jag från ”lite hängig” till 41 graders feber. Det var verkligen inte roligt.
Det går en influensavåg i landet just nu och jag hade som sagt var redan varit sjuk i två veckors tid innan, vilket gjorde att jag lämnade huset en fredag kväll för lite häng i en bar med några kompisar. För att fira att jag var frisk igen. Ironiskt nog.
Det skulle innebära en veckas sjukdom till…

Första veckan åkte jag på bihåleinflammation. Andra veckan inflammation på stämbanden vilket gjorde att jag inte kunde prata. Alls.
Tredje veckan influensa.

Nu minns jag knappt vart skolan ligger längre. Och jag är så rädd för allt jag har missat på de tio skoldagar jag inte varit närvarande. För tack och lov har vi haft ett lov när jag varit sjuk.
Så nu är det dags att börja ta igen de fem proven och 150 papper som jag missade. Tre prov till den här veckan.
Men det kommer funka på något sätt. Det måste det.

img_6994
Escaping reality…

img_6999

img_6992
Jag drog ju till Sverige i lördags, så jag satt i en soffa i norra Värmland när första meddelandena kom om ett ”attentat” i Berlin. Jag gillar inte det ordet…

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så otroligt egoistisk nu. Jag är långt, långt borta och det är så obeskrivligt skönt. För jag lever just nu som om ingenting hänt.
Jag tänker inte särskilt mycket alls på att en lastbil kört ihjäl en massa människor 2,5 kilometer bort från min lägenhet. På ett område där jag passerar så ofta.
Jag vet inte hur det hade varit om jag varit där. Men jag hade inte varit på den julmarknaden även om jag stannat i stan.

IMG_4692
Julmarknaden vid Schloss Charlottenburg, december 2015

Det var inte oväntat alls. Och jag skrev ju i november förra året om hur rädd jag var efter Paris. Då insåg jag på något sätt att Berlin stod på tur och sen dess har jag bara väntat på att något ska hända.
Men jag känner mig inte rädd, inte orolig, inte nojig. Jag antar att det är min tyska sida som kommer fram. Så länge det inte handlar om förkylningar eller personuppgifter i ett datasystem så är tyskar inget lättskrämt folk. Ehec, svininfluensa eller terror. Jag har svårt att föreställa mig rädda berlinare. Jag tror att de flesta, i alla fall de jag känner tänker saker i stil med ”Det är ändå så otroligt att det skulle hända just oss eller där vi är.. Det är lugnt”. Antagligen har det att göra med att det bara är 70 år sen det föll brandbomber över stan och att det för drygt 25 år sen gick en mur rakt genom stan som delade hela världen.

DSCN1138
Jag på Breitscheidplatz augusti 2010

Jag är så tacksam att jag mår bra och har alla nära och kära kvar. Det återstår att se hur det känns att vara tillbaks i Charlottenburg sen. Påvägen hem kommer jag åka förbi platsen. Trots allt kommer jag också förknippa Breitscheidplatz med allt som hänt en lång, lång tid framöver.

All respekt och Beileid an die Angehörigen och alla offer som fick sätta livet till för något så fruktansvärt och onödigt. Alla de som var turister i Berlin och ville uppleva en tysk julmarknad för att hamna mitt i ett attentat och alla de familjer vars jul blivit förstörda för i år och för många många år. Jag vet mycket väl hur det känns.

Vila i frid.
Ruhet in Frieden.
Rest in peace.

%d bloggare gillar detta: