Man vet att man tillbringar en hel del tid i ett histologilabb när man kommer hem och har håret fullt av torkat paraffin…

img_7477

Och såhär ser oftast våra lektioner i klinisk kemi ut. Alla dessa siffror är glukosvärden i patientblod som vi fått fram efter att man pipetterat noga och kört proverna i diverse maskiner. Pipetterat noga… Ja, eller hur… *host*
Det där med att pipettera perfekt är fortfarande en omöjlighet för mig. Det där luftbubblorna som alltid uppstår hur mycket jag än övar får mig att vilja kasta iväg pipetten genom fönstret och storma ut från salen. Dock blir jag inte lika arg längre, jag blir… Irriterad… Men vår lärare vet numera i alla fall att det inte är hans fel att jag blir så grinig [Oops… Hehe].

Idag hade vi någonting som var väldigt kul. Elever lär elever heter det och det är tydligen något vi kommer göra några gånger om året.
Idag kom klassen som utbildar sig till narkossköterskor förbi för att se vad som händer efter att de tagit vävnadsprov från patienter.
Det tar ju lång tid att fixera och göra i ordning vävnaden från biopsier för att sedan kunna utvärdera och ge en diagnos till patienten.
Vi fick inte reda på detta förrän imorse vilket gjorde mig väldigt arg eftersom vi inte haft någon tid alls att förbereda oss, och det är trots allt ett tag sen vi gick igenom alla steg. [Vilket visade sig pinsamt nog när jag skulle lägga in vävnaden i paraffin inför allihop].
Men när de blivande narkossköterskorna väl kom och vi fick leda en varsin person genom hela processen och hjälpa dom att skära ett vävnadsprov och visa dom hur allt fungerar hade vi väldigt kul ändå.
Dessutom var det kul att träffa personer från andra utbildningar. Vi går ju i samma skola men ser varandra i stort sett aldrig.
Lite påminde det om när jag höll i workshops på Legoland och lärde barnen hur man bygger ihop modeller. Det kan jag fortfarande sakna ibland, jag älskar att lära ut och försöka berätta allt så pedagogiskt som möjligt.
Fast… Om jag måste välja så räknar jag definitivt hellre ut standardavvikelsen på glukosprover än att plocka undan efter ohyfsade gäster på Legoland.

img_7433

Igår började jag fundera på vart alla mina histologiprov hade tagit vägen. Vi har ändå skrivit några stycken och vissa av dom långt före jullovet.
Men idag när vi satt och väntade på nästa lektion dök vår histologilärare upp och hade alla tre proven med sig åt mig!
Och det var ju bra resultat på dom. En tvåa, en minus ett och en etta!
Histologin kändes plötsligt betydligt bättre. Jag har känt mig så rökt på ämnet eftersom jag har extremt svårt att lära mig sakerna. Jag vet inte, dom fastnar inte, jag måste lägga ner otroligt mycket tid på att få allt att fastna i huvudet.
Men skam den som ger sig…

img_7294
En dag i januari, när det snöade!
Obs att det inte ser ut såhär nu. Eller. Det tror jag inte i alla fall. Jag har inte varit utanför dörren på tre veckor.
Jag har varit sjuk i tre veckor! Tre veckor!

Nu idag börjar jag äntligen känna mig såpass okej att jag kan sitta upp. Och imorgon, ska jag tillbaks till skolan igen. Vilket äventyr! Jag minns knappt när jag åkte tåg sist!
Å andra sidan trodde jag även förra söndagen att jag skulle till skolan dagen efter. Men inom några timmar gick jag från ”lite hängig” till 41 graders feber. Det var verkligen inte roligt.
Det går en influensavåg i landet just nu och jag hade som sagt var redan varit sjuk i två veckors tid innan, vilket gjorde att jag lämnade huset en fredag kväll för lite häng i en bar med några kompisar. För att fira att jag var frisk igen. Ironiskt nog.
Det skulle innebära en veckas sjukdom till…

Första veckan åkte jag på bihåleinflammation. Andra veckan inflammation på stämbanden vilket gjorde att jag inte kunde prata. Alls.
Tredje veckan influensa.

Nu minns jag knappt vart skolan ligger längre. Och jag är så rädd för allt jag har missat på de tio skoldagar jag inte varit närvarande. För tack och lov har vi haft ett lov när jag varit sjuk.
Så nu är det dags att börja ta igen de fem proven och 150 papper som jag missade. Tre prov till den här veckan.
Men det kommer funka på något sätt. Det måste det.

img_6994
Escaping reality…

img_6999

img_6992
Jag drog ju till Sverige i lördags, så jag satt i en soffa i norra Värmland när första meddelandena kom om ett ”attentat” i Berlin. Jag gillar inte det ordet…

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så otroligt egoistisk nu. Jag är långt, långt borta och det är så obeskrivligt skönt. För jag lever just nu som om ingenting hänt.
Jag tänker inte särskilt mycket alls på att en lastbil kört ihjäl en massa människor 2,5 kilometer bort från min lägenhet. På ett område där jag passerar så ofta.
Jag vet inte hur det hade varit om jag varit där. Men jag hade inte varit på den julmarknaden även om jag stannat i stan.

IMG_4692
Julmarknaden vid Schloss Charlottenburg, december 2015

Det var inte oväntat alls. Och jag skrev ju i november förra året om hur rädd jag var efter Paris. Då insåg jag på något sätt att Berlin stod på tur och sen dess har jag bara väntat på att något ska hända.
Men jag känner mig inte rädd, inte orolig, inte nojig. Jag antar att det är min tyska sida som kommer fram. Så länge det inte handlar om förkylningar eller personuppgifter i ett datasystem så är tyskar inget lättskrämt folk. Ehec, svininfluensa eller terror. Jag har svårt att föreställa mig rädda berlinare. Jag tror att de flesta, i alla fall de jag känner tänker saker i stil med ”Det är ändå så otroligt att det skulle hända just oss eller där vi är.. Det är lugnt”. Antagligen har det att göra med att det bara är 70 år sen det föll brandbomber över stan och att det för drygt 25 år sen gick en mur rakt genom stan som delade hela världen.

DSCN1138
Jag på Breitscheidplatz augusti 2010

Jag är så tacksam att jag mår bra och har alla nära och kära kvar. Det återstår att se hur det känns att vara tillbaks i Charlottenburg sen. Påvägen hem kommer jag åka förbi platsen. Trots allt kommer jag också förknippa Breitscheidplatz med allt som hänt en lång, lång tid framöver.

All respekt och Beileid an die Angehörigen och alla offer som fick sätta livet till för något så fruktansvärt och onödigt. Alla de som var turister i Berlin och ville uppleva en tysk julmarknad för att hamna mitt i ett attentat och alla de familjer vars jul blivit förstörda för i år och för många många år. Jag vet mycket väl hur det känns.

Vila i frid.
Ruhet in Frieden.
Rest in peace.

Det var julfest på skolan idag eftersom det var julavslutning.

img_6958
Tomtelulvsgänget

img_6967
”Välkomsttal” till julfesten av chefen [till höger]

img_6946
Labb-2:orna hade målat på bakterieodlingsplattorna [vad heter de?]. En julstjärna, en julgran, en kälke…

img_6940
Lekparkshäng efteråt

img_6959
Några i klassen med vår lärare i mikrobiologi, Frau R! [Näst till vänster på andra raden]

img_6957
Julklappsspel som är av en klassiker i Tyskland. Alla tar med en julklapp som läggs i en säck. Man slår en tärning och får ett nummer som
man se alltså ska ta ur säcken. Sen spelas det om julklapparna där man kan sno någon annans, det ska bytas till höger eller vänster osv. Väldigt kul.

img_6945
Men vi fick hänga här istället. Vår uppgift var att hålla koll på stationen där man skulle dekorera julkexen. Det var stendött tills de sista 20 minuterna.

Visst var det skönt att inte ha nån vanlig undervisning, men såå roligt var det inte heller för den tiden vi fick lägga ner på allting. Dessutom har jag en hel del kritik till organisationen och ”tvånget” som kom med alltihop.
Jag är så totalt slut efter den här veckan.
Innan julfesten drog igång på förmiddagen så fick vi ta blodprov på varandra. Kapillär provtagning, alltså ur fingrarna. Mina blodvärden såg mycket bra ut och nu har jag helt sönderstuckna fingrar.

Efter det fick jag dessutom ännu mer eftersom jag till sist äntligen kom fram till företagsläkaren som hade tid och inte var sjuk/bortrest/inte hade tid eftersom det var fem minuter för sent eller what ever.
Jag är inte säker på om det var andra vaccinet mot hepatit a eller b jag fick. Klart var bara att det var som att dra ner en rullgardin framför mina ögon. Jag blev så extremt trött från ingenstans.
Hela dagen gick åt att ens försöka hålla mig vaken.

Den här veckan har varit hemsk. En dagen har jag glömt läxan hemma, andra dagen glömde jag maten. Tredje dagen glömde jag alla häften och anteckningar. Hela veckan har varit så!
Nu är jag dödstrött och jag förlitar mig inte alls på att jag packat allt med tanke på hur jag glömmer allt annat…
Badkläderna har jag i alla fall lagt ner. För jag kommer vara en flitig gäst i den nya bastun!

img_6915
I vår klass har vi teamwork! Eftersom vi måste byta labbrockar beroende på vilket ämne vi har så blir det många knäppningar varje dag.

Jag hade en väldigt urusel dag idag. Mitt tålamod tog slut när vi höll på med klinisk kemi.
Vi skulle labba med blod och mäta det i någon ny svindyr maskin som jag inte kan hantera. Och just idag blev det det jag tog ut min uppgivenhet på. Jag trodde dock att jag gjorde mitt bästa för att inte visa min passiva aggresivitet. K frågade direkt om jag var arg på henne. Och mitt samvete sjönk ner i fötterna.

Sista uppgiften blev jag så arg på att jag kastade ihop allting i pärmen och sa lite för högt att nu åker jag hem.
Herr T kom flygande fram och frågade lite oroligt om jag hade någonting emot honom som lärare. Eller om jag har något emot ämnet.

Nu sitter jag här och skäms och undrar om jag borde be om ursäkt? Eller förklara läget?
För han har ju inget att göra med allt som händer runt omkring mig just nu. Okej då, han kanske kan förklara saker lite bättre för jag måste höra saker sjutusen gånger innan jag förstår vad vi ska göra.
Men vad ska jag säga?
Jag vill inte berätta att jag inte vet hur jag ska finansiera utbildningen eftersom jag fortfarande inte fått besked om studiestöd. Jag vill inte berätta om olyckan som hände min farbror i helgen som kunde kostat honom livet.
Framför allt har jag ingen lust att berätta att jag för tillfället är så obeskrivligt trött på att jag valt att bosätta mig i ett land som stannade sin utveckling under järnåldern…

I just need a break.

%d bloggare gillar detta: