Den här bloggen har varit med mer eller mindre aktiv i så många olika delar av mitt liv. Som student. Som barnvakt. Som underhållare på ett lekland. Som student igen. Och nu är det ytterligare ett nytt avsnitt. Som biomedicinsk analytiker. Och att jag har bytt Berlin mot Brandenburg. 
Men nej, jag tänker inte byta namn för större delen av mitt liv utspelar sig fortfarande i Berlin. Även om jag måste medge att jag för varje dag som går är mer och mer nöjd över mitt val att flytta till en håla halvvägs till Polen. Inte minst när temperaturerna närmar sig 40 grader och jag snabbt tar mig till en sjö som jag inte behöver dela med X antal tusen andra personer. 

Sen en annan ganska graverande händelse. Nånting som jag lagt min fokus på till 100% de senaste månaderna.
Jag har blivit diagnostiserad med emotionellt instabilt personlighetssyndrom. EIPS. Borderline. 
Vad som lett till att jag till sist fått denna diagnosen i min hand har jag ingen större lust att fläka ut. Men man kan säga att det sen cirka 15 månader har varit en resa i helvetet. Och att jag har världens bästa vänner på jobbet som varit där för mig. I vått och torrt. Minst sagt. Och då måste jag erkänna att det har regnat nästan hela tiden. Så jag begriper inte att de fortfarande står kvar vid min sida. 

Min variant av Borderline är högfungerande. Vilket gör att man trots att man är sjuk integrerar sig bra i samhället. I alla fall utåt sett. Inåt är det en enda stor storm som pågår dag ut och dag in. 
Jag själv hade aldrig fattat att jag hade den diagnosen. Men nu inser jag hur nödvändigt det är för mig att veta om det för att kunna hantera mig själv och min omgivning och alla intryck och känslor.
Som min kära vän och kollega Julian sa långt innan jag var i närheten av att vara så sjuk som jag varit de senaste 15 månaderna ”Ska du tänka så kommer du en dag att gå sönder”. 
Och han fick rätt. För en gång skull ger jag honom den: Julian du hade rätt. 

Annons

Om det nånstans finns något slags rekord i melt downs på en och samma helg så har jag definitivt slagit det.

Glad advent.

Nånstans i någon av lådorna ligger mitt adventspynt. Jag har semester i två veckor nu. Men det kommer bli allt annat än lugna veckor.
Efter vår så otroligt lugna höst på labbet… Not.
För mycket övertid, för mycket pandemitankar och en flytt. Väck mig när allt är klart. Och helst när den här pandemin är över.

Den kommande veckan kommer jag få nycklarna till den nya lägenheten. Sen måste jag tillbringa en hel del tid i en omöblerad lägenhet när jag väntar på folk som ska titta på mitt internetuttag så att de kan säga om jag kan använda internet, leverera tvättmaskiner, bord, tv-apparater och lite annat smått och gott. [Och med pandemin i åtanke så måste jag öppna balkondörrarna och fönster och ha munskydd på mig samt befinna mig i ett annat rum när de ställer in prylarna innanför dörren].
Frågan är vad man gör i en tom lägenhet en hel dag…? Telekomgubben/kvinnan kommer någon gång mellan 8 och 16, off course.

Själva flytten infaller på en söndag. Inte en bra dag att flytta i ett religiöst Tyskland. Jag är nervös över det av en massa olika anledningar. I Berlin hade jag inte brytt mig överhuvudtaget.
Men hur är det i en liten håla i Brandenburg, när man dessutom ska längst upp?

Som sagt. Väck mig när det här är över [och jag äntligen slipper den vrålande personen i rummet bredvid!].

Nu är det ju flera år sen jag skrev sist. Jag fick plötsligt lust att skriva ett inlägg igen [men kanske bäst att inte skapa stora förhoppningar, haha]

Jag är mitt i en flytt nu. 2020 är väl ett år som har varit totalt upp och ner för de flesta. Så även för mig. Och jag är påväg från Berlin nu. Ut till Brandenburg. Believe it or not.
Jag hittade lägenhet som man kan betala och som har en okej standard. För det måste jag pendla till jobbet här i Charlottenburg i två timmar med regionaltåg varje dag. Lägenheten befinner sig i Fürstenwalde. Där flygplanen till den nya flygplatsen tydligen lagt sin köslinga om de inte får landningstillstånd…. Oh well…
Flygplatsen öppnade för två veckor sen [det är väl ytterligare ett tecken på att det här året är helt upp och ner. Den nya flygplatsen öppnade faktiskt!]

Jag flyttar in om ca. två veckor. Så just nu är jag i fasen av att bygga in mig själv i ett kartongberg. Samt att man måste försöka skaffa en överblick över alla kontrakt man måste ändra, starta och avsluta. Alla man måste meddela sin nya adress [nope, det finns ingen officiell adressändringsservice].

Utbildningen till biomedicinsk analytiker klarade jag i februari i år.
Veckan efter åkte jag till Haag i Nederländerna och blev sjuk efter att ha stått i två timmar på stranden mitt i en storm. På tåget påväg hem fick jag feber och kände mig allt annat än frisk.
Något jag tänkt på mycket nu efteråt. Just då brydde jag mig inte ett dyft om Coronaviruset och tänkte mest att det var svininfluensan II.
Men hade tågresan inträffat två veckor senare än den faktiskt gjorde, hade tåget antagligen stannat för att spärra in mig på ett sjukhus nånstans ute i Niedersachsen.

I juni [efter att ha sökt jobb som en galning mitt i den värsta lockdownen här i Berlin] började jag jobba på ett labb här i Charlottenburg.
Efter att ha varit på många mindre härliga labb ute i Brandenburg [skolan låg ju i Potsdam], så var jag ute efter ett labb med ett bra team.
Och jag tycker nog att jag hittade rätt. Det är inte ett perfekt labb. Framför allt inte betalningen. Men teamet är ändå betydligt härligare än det jag upplevt i bland annat Königs-Wusterhausen.
Jag är på ett privat mikrobiologilabb. Olika läkarmottagningar skickar deras prover till oss. Vi stryker ut det på olika plattor som innehåller en massa godis för små bakterier. På så sätt kan de växa till sig samtidigt som de har det varmt och skönt i ett värmeskåp. De nästkommande dagarna kan vi utreda vad det är för några som växer och ge rekommendationer på anitibiotika. Virus testar vi också i en maskin. Noro, Adeno och Rota.
Coronavirus testar inte vi [tack GODE Gud för det!!]. Det är som gör det A i hans PCR labb.
PCR har nog säkert de flesta hört talas om vid det här laget. Trodde väl aldrig att det skulle bli ett sånt uppmärksammat fenomen för två år sen när Herr T försökte traggla det upp och ner för oss i molekylärbiologilektionerna i skolan. Lika fruktansvärt som det låter. Huh.

Allmänt trodde jag väl aldrig att jag skulle börja min tid som BMA mitt i ett undantagstillstånd. Helt plötsligt reagerade ingen på mina jobbsökningar eftersom labben gick på knäna i just det området jag ville börja. Det efter att jag fått förfrågningar kastade efter mig.
Men jag höll ut. För jag ville absolut börja på det där labbet. Och nån månad senare hörde chefen av sig och kunde erbjuda en kompromiss.
En kompromiss som för mig var perfekt. En långsam start. Jag gjorde halvtid de första månaderna för att sen gå upp till heltid.
Jag behövde verkligen en långsam start efter att nästan gått in i väggen [igen] i skolan. Och nu flyger veckorna förbi. Jag hinner knappt blinka innan det redan är fredag igen.
Jag är absolut nöjd över mitt val.

Jag kanske skriver något mer inlägg om saker vi upplevt på labbet. Man får skratta en del faktiskt.
Och hur hela Coronasituationen började i mars kräver ju också ett eget inlägg.
Tja, jag kanske skriver några nya inlägg ändå.
Men det lär nog inte vara så många som läser här så många år senare, haha.

Bloggen har ju inte varit så aktiv det senaste året och det har definitivt med studierna att göra. Jag har ingen tid riktigt.
Men då tänkte jag göra bloggen till en del av pluggandet, så jag har startat en ny blogg som är mer inriktad på utbildningen och hur det är att plugga ett medicinskt ämne i Tyskland och i allmänhet.
Det blir nog fortsatt ganska sporadiska inlägg på den här bloggen. I alla fall de närmsta åren när jag pluggar. Men så länge kan ni ju läsa här istället

http://bmaityskland.wordpress.com

Herzlich Willkommen!

20140513-213525.jpg
Den här veckan har varit hemsk och jag känner mest för att däcka totalt.

Igår hade jag sju missade samtal och ett antal sms på telefonen när jag kom till skåpet vid matrasten.
Jag har tydligen blivit utsatt för kortbedrägeri… Mitt svenska bankkort.
För den som undrar så kan jag säga att det inte är kul!

Ytterligare en detalj är att min svenska bank är extremt svår att ringa. Utan att överdriva så har jag försökt ringa dom 18 gånger igår och 15 gånger idag. Jag förstår inte hur en bank kan vara så otroligt svåra att få tag på? Dessutom har de helt värdelösa öppettider som gör att jag måste springa från lektionerna hela tiden och försöka ringa om och om igen.
Igår ägnae jag halva min lektion i mikrobiologi till att prata med banken.
Idag försökte jag ringa i alla pauser jag hade och på sista lektionen vilket slutade med att jag nästan kastade telefonen genom fönstret och kom tillbaks halvgråtandes. Jag förstår inte hur en bank kan ha så otroligt svårt att svara i telefon?! För det är inte tre signaler som gått fram, det är trettio.
Direkt efter alltihop igår skulle jag skriva två prov som jag missade när jag var sjuk. Min lärare tyckte att jag skulle skjuta fram dom istället eftersom det även syntes utanpå mig att jag var helt förstörd.
Jag lyssnade inte på henne… Men det skulle jag ha gjort. Suck.

Mitt kort blev i alla fall spärrat för köp utanför Sverige och därmed hade jag ett saldo på cirka 18 euro att leva på. Mitt månadskort gick ut idag så jag fick helt enkelt åka till Familjen N-P idag, mina kära, och låna kontanter så att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig till skolan imorgon!
Nu är kortet helt spärrat och jag kan klippa sönder det i väntan på nästa…
Hur allt gått till var en gåta fram tills nu ikväll. I lördags tog jag ut pengar vid en bankomat innan jag träffade en kompis. Igår var Herr S till samma bankomat men reagerade på hur den såg ut och sa att han inte tänkte ta ut några pengar där…
Så nu vet jag i alla fall hur det gått till. Nu återstår bara att hoppas på att transaktionen inte går igenom så att jag får behålla mina pengar, slippa polisanmäla osv.

En annan sak som såklart dök upp mitt i allt var att Håkan Hellström tydligen ska spela på Heimathafen i Neukölln i maj. Biljetterna skulle släppas imorgon klockan tio. Istället släpptes biljetterna igår kväll. Jag kunde bara sitta och titta på när biljetterna gick åt.
Min kompis O som skulle med försökte boka flera gånger men hemsidorna krashade och var överbelastade.
Nu antar jag att biljetterna är slut…. Men jag tänker inte titta för jag kan ändå inte köpa några. Det man inte vet mår man inte illa av.
Jag är så ledsen. Jag hade verkligen sett fram emot att kunna se honom igen för första gången på nio år. Och dessutom slippa åka genom halva Europa för det.

Jag är så arg och har haft extrem huvudvärk hela dagen. Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna på 22 kvadrat i P3. Det är helt omöjligt att plugga just nu…

img_7501
En aning överfärgade erytrocyter [röda blodkroppar], och två segmentkärniga granulocyter som gosar med varandra.
Jag råkade nog färga en halv minut för länge eller så.
Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på alla blodceller i mikroskop. Jag vet inte varför men det fascinerar mig otroligt. Haha.

Vi har ägnat några hematologilektioner till att titta på våra egna blodkroppar i mikroskop och differensera olika celler. Inte jättelätt alla gånger, dessutom är man så nojig och tror att man ska hitta en promyelocyt eller nånting liknande som absolut inte ska vara där. Jag har ingen aning om hur många gånger jag hoppat till och ropat ”Frau L!! Vad är det här?! Det ser jättekonstigt ut!! Är jag dödssjuk?!” Varpå hon tittar ner i mikroskopet och säger ”Nej det är bara en vanlig monocyt”. Hon måste tänka att vi är helt galna.

I fredags när vi skulle göra dessa blodutstrykningar [obs att jag måste googla alla såna ord för att ens ha en aning om vad det heter på svenska], kollapsade en av tjejerna.
Jag hörde bara någon skrika ”Spring och hämta vatten snabbt!”, jag ser hur hon ligger på golvet och har något slags anfall. Jag går runt i cirklar två gånger innan jag kommer på att mitt vatten är inlåst i mitt skåp och jag börjar springa dit.

Hon skrämde livet ur oss. Hon själv hade ingen aning om vad som hänt och såg bara på allas rejält uppskrämda ansikten att något hänt.
Jag är inte orolig när vi tar kapillär blodprov, för det är så lite blod som kommer ur fingertopparna.
Men efter att jag svimmade på tåget i höstas efter att jag tag blodprov ur venerna så är jag ängslig. För att jag ska svimma igen. Vilket antagligen kommer bli någon slags ond cirkel i slutändan.
Så länge det är blod från fingrarna gör det inte så mycket. Just nu har jag nog inte ett enda finger som inte är halvt sönderstucket.

För övrigt tillhör nu även jag den där skaran som blir hypokondriska när man studerar olika sjukdomar.
Vi har hållit på med diabetes den senaste tiden. Och så fort jag dricker vatten nu för tiden tänker jag ”Hjälp! Jag har druckit lite mer vatten idag! Jag får ta och mäta blodsockret sen när vi har klinisk kemi”.
Ibland känns det verkligen som att jag håller på att bli galen.

 

Igår började jag fundera på vart alla mina histologiprov hade tagit vägen. Vi har ändå skrivit några stycken och vissa av dom långt före jullovet.
Men idag när vi satt och väntade på nästa lektion dök vår histologilärare upp och hade alla tre proven med sig åt mig!
Och det var ju bra resultat på dom. En tvåa, en minus ett och en etta!
Histologin kändes plötsligt betydligt bättre. Jag har känt mig så rökt på ämnet eftersom jag har extremt svårt att lära mig sakerna. Jag vet inte, dom fastnar inte, jag måste lägga ner otroligt mycket tid på att få allt att fastna i huvudet.
Men skam den som ger sig…

img_7294
En dag i januari, när det snöade!
Obs att det inte ser ut såhär nu. Eller. Det tror jag inte i alla fall. Jag har inte varit utanför dörren på tre veckor.
Jag har varit sjuk i tre veckor! Tre veckor!

Nu idag börjar jag äntligen känna mig såpass okej att jag kan sitta upp. Och imorgon, ska jag tillbaks till skolan igen. Vilket äventyr! Jag minns knappt när jag åkte tåg sist!
Å andra sidan trodde jag även förra söndagen att jag skulle till skolan dagen efter. Men inom några timmar gick jag från ”lite hängig” till 41 graders feber. Det var verkligen inte roligt.
Det går en influensavåg i landet just nu och jag hade som sagt var redan varit sjuk i två veckors tid innan, vilket gjorde att jag lämnade huset en fredag kväll för lite häng i en bar med några kompisar. För att fira att jag var frisk igen. Ironiskt nog.
Det skulle innebära en veckas sjukdom till…

Första veckan åkte jag på bihåleinflammation. Andra veckan inflammation på stämbanden vilket gjorde att jag inte kunde prata. Alls.
Tredje veckan influensa.

Nu minns jag knappt vart skolan ligger längre. Och jag är så rädd för allt jag har missat på de tio skoldagar jag inte varit närvarande. För tack och lov har vi haft ett lov när jag varit sjuk.
Så nu är det dags att börja ta igen de fem proven och 150 papper som jag missade. Tre prov till den här veckan.
Men det kommer funka på något sätt. Det måste det.

img_6994
Escaping reality…

img_6999

img_6992
Jag drog ju till Sverige i lördags, så jag satt i en soffa i norra Värmland när första meddelandena kom om ett ”attentat” i Berlin. Jag gillar inte det ordet…

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så otroligt egoistisk nu. Jag är långt, långt borta och det är så obeskrivligt skönt. För jag lever just nu som om ingenting hänt.
Jag tänker inte särskilt mycket alls på att en lastbil kört ihjäl en massa människor 2,5 kilometer bort från min lägenhet. På ett område där jag passerar så ofta.
Jag vet inte hur det hade varit om jag varit där. Men jag hade inte varit på den julmarknaden även om jag stannat i stan.

IMG_4692
Julmarknaden vid Schloss Charlottenburg, december 2015

Det var inte oväntat alls. Och jag skrev ju i november förra året om hur rädd jag var efter Paris. Då insåg jag på något sätt att Berlin stod på tur och sen dess har jag bara väntat på att något ska hända.
Men jag känner mig inte rädd, inte orolig, inte nojig. Jag antar att det är min tyska sida som kommer fram. Så länge det inte handlar om förkylningar eller personuppgifter i ett datasystem så är tyskar inget lättskrämt folk. Ehec, svininfluensa eller terror. Jag har svårt att föreställa mig rädda berlinare. Jag tror att de flesta, i alla fall de jag känner tänker saker i stil med ”Det är ändå så otroligt att det skulle hända just oss eller där vi är.. Det är lugnt”. Antagligen har det att göra med att det bara är 70 år sen det föll brandbomber över stan och att det för drygt 25 år sen gick en mur rakt genom stan som delade hela världen.

Jag är så tacksam att jag mår bra och har alla nära och kära kvar. Det återstår att se hur det känns att vara tillbaks i Charlottenburg sen. Påvägen hem kommer jag åka förbi platsen. Trots allt kommer jag också förknippa Breitscheidplatz med allt som hänt en lång, lång tid framöver.

All respekt och Beileid an die Angehörigen och alla offer som fick sätta livet till för något så fruktansvärt och onödigt. Alla de som var turister i Berlin och ville uppleva en tysk julmarknad för att hamna mitt i ett attentat och alla de familjer vars jul blivit förstörda för i år och för många många år. Jag vet mycket väl hur det känns.

Vila i frid.
Ruhet in Frieden.
Rest in peace.

%d bloggare gillar detta: