P1120105_33%IMG_3592
Det är visserligen några veckor sen nu, men det var lika underbart för det. Att se havet och att lämna Berlin. Efter lite missade motorvägsavfarter, en Autobahntoalett och avspärrningar i Anklam [som för övrigt är en väldigt fin stad].
Nu drar stormen Niklas förbi utanför fönstret och Berlins skolor har påsklov vilket gör att Leklandet är så fullt av människor att man knappt kan röra sig. Och lusten att gå upp för att jobba imorgon ökar inte direkt av att veta det.

En nyhet under dessa dagar.
Jag har inte direkt varit tyst om mina tankar angående att plugga på universitet och vad jag tänker om det.
Nu har det i alla fall gått så långt att jag blivit sjukskriven. Från studierna alltså.
Jag skulle kunna skriva att jag grät en lättnadens tår. Men det gjorde jag inte. Jag mer suckade. Pustade ut.
Jag visste inte ens att man kunde bli sjukskriven från sina studier. Inte förrän jag fick det uppkört under näsan.

Men det är med all rätt.
För jag blir stel av skräck bara av tanken på att ens uppehålla mig på universitetsområdet för att – just det – lämna in lappen om sjukskrivningen.

Och nu känns det bara som att jag äntligen fått rätt. Alla som under hela tiden sagt ”Det är bara att bita ihop och köra på”.
Ni kan gärna få byta med mig om ni vill. Ni kan gärna få ta panikångesten jag känner varje gång jag går in, eller står utanför en föreläsningssal. Eller bara sitter hemma med ett papper som måste läsas. Om ni tycker att det är så himla enkelt.
Varsågoda.

Nej jag vet inte riktigt hur det har kunnat gå såhär långt.
Och vi får helt enkelt se hur det ändras i framtiden.

Annars längtar jag för tillfället mest att påsklovet ska ta slut. Och att stormen Niklas ska sluta blåsa omkull cyklarna nere på gården.
God Natt

Jag har försökt överleva dagen med en djävulsk huvudvärk. Jag har inte ens orkat sticka. [”Då är du verkligen dålig”].

Jag har fått en crush på David Druid efter all Morgonpasset-marathon jag haft de två senaste dagarna.
Och Jörgen får mig att gåta av skratt så fort han öppnar munnen.

Tips mot envis huvudvärk mottages tacksamt.
[Ja, jag har druckit, ätit, sovit, masserat nacken och tagit Sinupret. It doesn’t work. Vad har jag glömt?].

Jag har tillbringat helgen i Thüringen, i Weimar. En väldigt vacker, gammal, liten stad i mellersta Tyskland.


Min kör blev inbjudna till att sjunga på en konsert i Weimar. Den tyska låtskrivaren Gerhard Gundermann föddes i Weimar i dåvarande Östtyskland och var en väldigt omtyckt låtskrivare [vilket jag inte hade en aning om, tyska kändisar är fortfarande min stora ”Bildungslücke” efter snart sju år i detta land].


Gundermann är död sen 1998 och i år är det 60 år sedan han föddes. Så det skulle hållas en slags minneskonsert/kväll till hans ära.
Vi sjunger många av hans låtar och många av dom är mina favoriter som jag älskar att sjunga. Så det var i princip en 60 minuters konsert med bara mina favoritlåtar!

Mitt naiva jag trodde det var därför vi blev inbjudna till den här kvällen. För att vi sjunger många låtar av honom… Så lita på att jag fick jag en chock när jag smygtittade på filmen om honom strax innan vi skulle sjunga och min körledare plötsligt dök upp i en femton år yngre upplaga på filmduken och berättade om hans tid tillsammans med Gundermann.

Detta är ett exempel på situationer när jag utnyttjar frasen ”Aber ich komme aus Schweden”

Observera förresten att namnet på min kör står i fet stil. Ni vet festivalplakat där de största och mest kända banden har allra störst plats…


Vi anlände till Weimar runt 13-tiden. Sen hade vi genrep i fem timmar.
Japp, väldigt intensivt. Här sämmer de in i Rastatt. Ytterligare en låt som jag älskar och som jag brukar nynna på hemma, men jag kan den inte tillräckligt bra utan noter än. Normalt sett sjunger vi med noter på scen. Ingen som säger något emot det. Men igår skulle vi sjunga utan.

Vi hann tyvärr inte se jättemycket av Weimar. Vi hade några korta pauser som vi nyttjade till att strosa omkring lite på gatorna. Väldigt vacker stad!

Varför kan inte Berlin se ut mer som Weimar? I det gula huset bodde förresten Goethe i femtio års tid.

God morgon Niedergrunstedt!
Dag två bjöd på snö-blandat-regn


Små söta gränder och gator.
Och man vet att man är i en liten stad när folk vänder sig om när man går omkring med ryggsäck och en vattenflaska i handen.

Konserten på kvällen drog ut på tiden. Tyskar kan inte planera tidsscheman.
Och efteresom vår privata tekniker som vi tagit med hade byggt upp en hel studio i konsertsalen med sina privata sladdar och microfoner och vad allt det var, så hade de nästkommander artisterna såklart inget annat val än att använda sig av samma teknik.
100 Euro fick han för det.
Kul för honom.
Vi andra fick pga det snällt vänta tills klockan 2 på natten innan vi kunde sätta oss på bussen som skulle ta oss tillbaka till stället vi skulle sova. Men som sagt, kul för honom…
Jag som fruktat att sova i en sovsäck på ett liggunderlag började faktiskt längta efter att kunna krypa ner i den sen. Och jag kunde knappt tro det själv när jag vaknade och hade sovit som en sten i flera timmar. Sovsäck med liggunderlag har aldrig varit någonting för mig. Ughr.

Men såklart, det var helt klart värt att sova där på golvet en natt!

Och planerar ni en turné genom Tyskland så kan ni absolut skriva upp Weimar och Erfurt på listan!

Hej då Weimar! Auf Wiedersehen. Jag kommer absolut tillbaka!

Jag sitter i soffan heltaggad med solen i ögonen och livestreaming från Kortvasan. Jag vågar nästan säga att jag är lika spänd som Syster. Jag har bunkrat upp med te [ja ett undantag idag] och lite choklad. Väntar på att de ska dyka upp i webkameran snart.
Jag skulle SÅ gärna vilja vara där och heja.

Snö och skidor känns väldigt avlägset här. Nu når solen över takåsarna och lyser in i mitt rum igen [något som aldrig hände i Wedding], min pollenallergi har dragit igång och krokusarna börjar titta upp så känns det som att våren mycket närmare än snö.
Jag har gått omkring och snorat och nyst sen en vecka nu och med tanke på att det bara är februari så blir det spännande att se hur det kommer vara om en månad…



Igår sålde jag en av bebismössorna jag stickat.  Det är ett helt år sen jag gjorde den och la upp på designersidan DaWanda. Jag hade faktiskt glömt bort att jag hade kvar någonting på sidan. 

Sen hade jag plötsligt ett mejl om att någon köpt mössan. Det är första gången jag sålt nånting via internet. Men jag vet faktiskt inte om jag kommer fortsätta. En av mina jobbkompisar upplyste mig om deras AGB och att hans flickvän slutat sälja på sidan pga det. 

Så nu sitter jag här och är nervös att jag ska hamna i fängelse för att jag missat någon klausul ;) 

Pengarna var däremot väldigt välkomna. Februari blev en väldigt tajt månad. 

100_0024

Jag skriver inte avsändare på kuverten, jag dricker inte blåbärssoppa, jag läser/lyssnar/följer/ser inte globala eller regionala nyhetesrapporteringar (medvetet), jag äter inte på McDonalds eller BugerKing (omedvetet), jag lyssnar inte på musik när jag springer.
Jag åkte inte flak på studenten, jag tvättar inte håret varje dag, jag ber inte om hjälp när jag står framför en trasig hiss med en barnvagn. Jag hånglar inte med killar som snusar och jag köper inte garn utan att ha ett mönster.

Sara gör inte det här

200107212
För 14 år sedan föddes min yngsta kusin.
Jag minns fortfarande den dagen. Att jag och pappa satt i bilen påväg hem och han sa ”De har åkt ner till Karlstad nu. Vi får se om det blir en bebis idag”. På kvällen satt vi och kollade på SVT-serien En fot i graven med Gösta Ekman [någon som minns den?] när han kom in i vardagsrummet och sa ”Det blev en flicka”.
Jag och Syster jublade.
Vi hade redan tillräckligt många killkusiner, tyckte vi.

Så diskuterade vi namn.
Mamma tyckte hon skulle heta Emilia. Fast det kunde det inte bli, sa hon, för det fanns redan en Emelie och Emil i släkten.
Eller så kanske det skulle bli en Frida. För hon hade namnsdag.

DSCN5446
Hon var som sagt den yngsta och fick mest hänga efter oss andra kusiner när vi spelade in filmer, hängde vid älvstranden, stickade framför en film eller satt och diskuterade dryga klasskompisar och snygga killar i skolkatalogen.

Hon var sju år när jag flyttade till Tyskland. Idag fyller hon fjorton.

1012057_180967418742476_96296100_n
Jag har bott här i halva hennes liv.

Grattis Julia!

Jag tänker på dig idag!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: