img_6773
Ett av resultaten av den här veckans bakterieodlingar. [Svavelvätepositiva bakterier, troligtvis Proteus]

Herregud, jag kan knappt fatta att vi överlevde förra veckan. Vi skrev prov alla dagar utom en. Men då hade vi två prov på tisdagen istället.

Histologiprovet handlade om formalin och hur man får vävnader att inte förstöras, när de ska bli undersökta.
Det är så otroligt tråkigt och jag väntar mig inget högt poäng. Av nån anledning är histologi någonting där jag har otroligt svårt att lära mig saker vi ska kunna. Dom bara fastnar inte.
Däremot är det praktiska helt i min smak. Vilket antagligen beror på att jag direkt fattade hur vi skulle göra och inte stod extremt stressad och bara stirrade ut i periferin.

I klinisk kemi skulle vi göra precis som jag anat, mäta glykoshalten i ett blodprov. Min patient hade ett väldigt högt värde och har troligtvis diabetes eller Morbus Cushing.
I det teoretiska provet i klinisk kemi lyckades jag skrapa ihop några poäng från enhetsomvandlingar där jag bara gissade så att jag fick en etta! Hurra på det! Så mycket som jag slitigt med det. Ett enormt trassel som jag och Madde diskuterade över whatsapp från morgon till kväll.

Bakterieodlingen som jag gjorde på bilden ovan fick jag en 1-2 för! Min miss blev att jag glömde bort att hantera locket på patientprovet på rätt sätt. Jag skruvade inte upp det med lillfingret, utan ”som vanligt” [jag ska skruva upp det med lillfingret, för att kunna hantera verktygen ordentligt]. Såna småsaker räcker för att hamna på en tvåa istället för en etta. En etta får man om man har 99-100% rätt.

Statistikprovet ska vi inte tala om. Det är visserligen det sista provet i statistik överhuvudtaget och därmed är alltså ett ämne av 21483293 avslutat. Jag hoppas bara på att jag får en 4:a, vilket är gränsen till godkänt. Men även om jag får en 5:a eller 6:a så klarar jag mig, eftersom mina andra prov gav mig högt betyg nog.
Jag har dock en känsla av att Herr T kommer bli ganska besviken på mig om det visar sig vara så illa som jag tror… Men så går det när han inte är tydligt nog med att tala om att vi ska ha en tenta. Två dagar i förväg räcker definitivt inte! Han själv påstår att han hade es angekündigt redan förra veckan, men det var ingen i klassen som uppmärksammade att det skulle vara redan en vecka senare.

Pust. Om det är något jag lärt mig sen i oktober så är det att man alltid måste ligga ett steg före, för annars är man körd.
Proven är väldigt täta och det märks direkt om man inte fattar en enda sak, för då fallerar allt. Mest för en själv alltså.
Men lärarna är både lyhörda och måna om oss. Jag tycker om alla mina lärare!

Det finns dagar då det rent ut sagt suger att inte vara i Sverige. Idag var en sån dag.

dscn4632

dscn4598

Kent i Eskilstuna den 12 juli 2008.

Idag spelar Kent sin sista konsert i Karlstad. Syster hade biljetter till oss. Men eftersom inte jag är där. Så får nån annan gå med henne.
Jag odlade bakterier och skrev statistikprov i Potsdam istället. Och bet ihop för att inte få ett utbrott över det.

Trots att jag ändå bor här högst frivilligt så kan jag ibland känna nån slags sorg att inte bo i Sverige.
Känslan av att missa någonting viktigt. Inte vara där och kunna vara en del av det.
Tex. när något händer inom släkten. När någon fyller år eller om någon hamnar på sjukhus. När någon tar studenten.
Eller andra saker som tex. mitt favoritband från tonåren vars musik jag har så otroligt mycket minnen till.
Musik var så viktigt för mig förut.
Det är det väl nu också, men inte som då.

Det ironiska är att jag faktiskt ska på konsert ikväll. Inte i Löfbergs Lila Arena. Inte Kent. Det är absolut inte Kent.
Utan nån sunkig källarlokal vid Oranienburger Strasse. Min gamla kollegas band har en spelning.
Jag vet inte ens vad det är för musik de spelar. Och det spelar nog ingen roll, för jag kommer antagligen befinna mig i Karlstad ändå hela tiden.
Varför finns inga teleportörer?

img_6728

Jag är inget fan av nedräkningar. Men just nu önskar jag bara att det vore lov så att jag kunde lägga mig på soffan och inte göra någonting.
Idag är det första advent vilket inte märks särskilt väl här hemma. Enda undantaget är att jag ska möta upp Familjen N-P senare för att titta på Lucia på den svenska julmarknaden i Wilmersdorf. Det är svenska kyrkan som har en stor julmarknad varje år. Det dyker säkert upp fler som jag känner, det brukar alltid vara så.
Ja så har jag satt upp adventsljusstaken. Det är det jag har hunnit. Ljusslingan i fönstret brann ju upp i vintras så jag får väl köpa en ny. Det blir så mycket mysigare och betydligt mer julstämning då.

Just nu ska jag försöka plugga lite till histologiprovet imorgon. Det handlar om fixering och dehydrering av vävnader. Obeskrivligt tråkigt. Normalt sett gillar jag teorin före praktiska i de flesta ämnen. Men i histologi är det tvärtom.
Den här veckan har vi fixerat vävnader med paraffin och sen använt mikrotom för att skära 5 milimeter tunna prover som man sen har på en liten glasskiva.
Ganska roligt. Ganska enformigt.
Men jag övar fortfarande i att försöka tycka att alla praktiska grejer är roliga och att ta det lugnt när vi jobbar.
It’s not easy.

Häromdagen fick jag göra om en hel glykosundersökning för att värdena jag fick ut var så totalt åt skogen. Jag gjorde tydligen inte rätt när jag använde pipetten. Så läraren bad mig göra om allting under hans uppsyn.
”Emelie, Ni måste ha tålamod. Ni är väldigt otålig. Allt fungerar inte perfekt i början. Übung macht den Meister”.  I know, I know. Jag blir alltid arg på mig själv när jag inte kan allting perfekt direkt.
Och jag måste jobba på det. I know, I know.

img_6720
Här är hela klassen i torsdags när vi fick ha statistiklektionen i ett konferensrum. Det blev stökigt. Jag upplevde det dock inte som jättestökigt utan räknade så mycket som jag aldrig någonsin gjort på en statistiklektion.
Men tydligen var det så pass illa att Herr T gav oss ”kollektiv bestraffning” [citat av mig] dagen efter iform av ”Vi skriver ett test istället. Ni visar tydligt att Ni inte kan göra självständiga uppgifter”.
Okej, I get it. Han fick övertyga många om att överhuvudtaget öppna sina häften. Men då skulle han ha fått en hjärtinfakrt om han varit med på mina gymnasielektioner i dear old Värmland. [Han är dessutom lika gammal som mig, så vi är verkligen uppväxta på olika breddgrader].

img_6666
Andra halvan av min klass. Min grupp är den smarta gruppen och dom är selfie-gruppen som ständigt har inställda lektioner pga sjuka lärare. Jag skojar inte när jag skriver att de har minst en gång om dagen. Lite roligt i början, men nu är de minst sagt irriterade och de ligger ganska långt efter oss numera. Det kommer inte bli kul att ta igen alltihop.

img_6662
Jag var tillbaks på universitetet för en kväll!
Det kändes helt konstigt att vara tillbaks i min gamla hörsal med gamla studiekompisar och gamla docenter och professorer. Där jag alltid satt för några år sen.
Bara det att nu är det avslutningar. Den kvällen hade en grupp av min gamla kompisar en visning av deras projekt för Masterarbeten. Nu är de klara. Jag har precis börjat om. Men jag hade aldrig någonsin orkat ta mig i genom dessa fem år. Aldrig. Men jag är så glada för deras skull!

img_6705
Jag har hängt en del med dessa och pluggat när de sovit. Nästa helg är det svenska julmarknaden igen och den har de tjatat om sen förra året vi var där. Jag hoppas det finns tid så att vi kan gå dit igen.

img_6710
Och så här ser mina dagar och kvällar ut. Detta är i alla fall en formel som jag kan. Till skillnad från andra formler som diskuterats över what-app från tio på morgonen till nio på kvällen.
Klinisk kemi är inte jättelätt i början och man får helt enkelt bena ut och repetera om allt tusen gånger. Hittills känner jag mig inte alls redo för både praktiskt och teoretiskt prov nästa vecka.

IMG_1569

Om några veckor får jag äntligen snosa på den här hunden igen! Älskade Lilly som följer varje steg jag tar och som alltid sitter i fönstret och väntar när jag åker och när jag kommer tillbaks.
Igår kom jag äntligen till punkt med att boka biljetter över jul. Såna detaljer som man glömmer bort mellan allt pluggande jämt.

Idag har jag varit en zombie hela dagen eftersom jag inte sov mer än fyra timmar inatt. Tack och lov hade vi en kortdag så jag behövde inte härda ut så länge.

Vi ägnade dagen åt att odla bakterier [första gången vi äntligen får hålla på med dessa alltså!]. Sen skille vi fixera olika vävnader i paraffin för att få fast dom på glasskivor. Som man sen kan färga och titta på i mikroskop.
Känns väldigt roligt, samtidigt som jag känner mig som en elefant i en porslinsaffär [tyskt ordspråk, mitt favorit] hela tiden, vad jag än gör. Speciellt i mikrobiologin.

Igår gick brandlarmet mitt i våran tretimmar långa lektion i klinisk kemi. Den signalen går verkligen inte att missa. Den skar genom märg och ben, och hördes antagligen över halva Brandenburg. Sprang man inte pga rädsla för ”de imaginära flammorna” som Herr T [vår lärare] valde att kalla dom, så sprang man allt man kunde för att slippa ifrån ljudet.
Ironiskt nog var det väldigt nära att det blev en riktig brand idag.
Det enda jag kan tänka på är att det är tur att skolan inte är stor. Den var utrymd inom en minut.

20121019-165438.jpg

20121019-165411.jpg

20121123-193113.jpg

20121123-193147.jpg

Så här fina dagar har det inte varit på hela oktober, eller november heller. Det har definitivt inte varit någon gyllene höst, som tyskar brukar säga om det är en varm och fin höst. Jag kan nog räkna på fingrarna hur många gånger jag sett solen sen i september. Och vissa år kan det vara 18 grader ända ut i oktober.
Den här helgen har varit helt okej, men kall. Mitt rum blir aldrig uppvärmt trots att elementet är på en hög siffra.
Värme är dyrt så man är sparsam med den. Men just nu funderar jag på om det är nåt fel på elementet eftersom det verkligen inte känns någon skillnad alls.
Mina fötter är som isbitar trots att jag har både strumpor, stickade strumpor över och en filt över det.

Den här veckan med vår första praktiska undervisning har gått fort. Och jag har varit helt slutkörd när jag kommit hem.
Veckan har inte gått lika fort som de teoretiska dock. Som jag skrev så blir jag lätt överumplad av allt vi ska göra. Jag märker att jag står stel som en pinne när vi ska hålla på med pipetterna. Och när vi närmar oss olika maskiner känner jag mig som Stig-Helmer. Sådär nojig och med ”Ojojoj” inställningen, haha. Förstår ni vad jag menar?

Min hjärna stänger verkligen av. Jag blir så stressad av att vi ska göra praktiska saker att jag inte hänger med alls på vad vi ska göra. Enkla anvisningar förstår jag inte. Min hjärna tar inte in det och K har tittat på mig flera gånger den här veckan och undrat vad som hänt. Jag kan nästan alltid svara på alla frågor vi får av lärarna, men nu sitter jag som ett frågetecken.

Det roligaste den här veckan var när vi fick titta på olika organ som är inlagda i formalin och när vi fick titta på blod i mikroskop. Leta upp olika blodceller, erytrocyter, monocyter, lymfocyter osv. Vem kan tro att blodceller är så vackra att titta på.😉
Sen har vi även gått igenom hur en fotometer funkar [den mäter koncentrationen på olika värden], hur vi desinfekterar och steriliserar, hur man fixerar vävnader [så att de inte multnar bort].
Vissa saker är roligare, andra är otroligt tråkiga.
Och huvudvärken är ständigt närvarande i vissa salar. Jag minns på min gamla högstadieskola där jag alltid fick huvudvärk när vi gick in i den äldsta kemisalen. Samma fenomen nu.

Hoppas jag vänjer mig snabbt.

img_6602

img_6603

Två bilder från skolan idag.
Vi hade vår första praktiska dag och vi är numera uppdelade i två grupper om nio personer. Bilderna är från den andra gruppen, när de håller på att lära sig hantera en pipett och när det undersöker blod.

Jag var på ett extremt dåligt humör idag, och vi hade väl ingen vidare bra ingång i den praktiska undervisningen heller.
Fem minuter efter att vi ställt oss vid våra arbetsplatser så tappar en av killarna en pipett i golvet… Riktigt onice.
En sån pipett kostar 3000 kronor. Och skolan har visserligen ingen skolavgift, men de är heller ingen Moder Teresa, så det blir hans försäkring som får betala den. Om han har nån vill säga [vilket jag betvivlar *host host*]
Ja sen dröjde det inte många minuter tills nån av tjejerna svimmade och låg i ett hav av näsblod.
Det behöves inte mycket i min klass.

När det gäller såna här praktiska grejer [som dessutom kostar mycket pengar] blir jag så nojig. Jag vågar knappt ta i grejerna. Nån hjärncell i mitt huvud tror att om jag lägger ner pipetten på bordet tex. så kommer den explodera. Eller om jag trycker på fel knapp så faller den där 300 000 Euros maskinen ihop och blir en hög med sju tusen muttrar och skruvar.
Om jag ligger före när vi gör de teoretiska uppgifterna. Så är jag definitivt inte först när det gäller praktiska uppgifter.
Jag kommer nog behöva tid innan jag känner mig tillräckligt avslappnad att jag kan tycka att det är kul att hålla på med dessa svindyra grejer. För det var det inte idag.

Jag kände mig bara totalt överväldigad av alla regler vi måste hålla oss till och vad vi måste tänka på när vi labbar för att vi inte ska lyckas dra på oss nån livshotande sjukdom av nåt litet virus som råkar sitta på ett provrör eller så. Det är ju inga små konsekvenser man får om man är oaktsam direkt… Och det gör inte min hjärna mer avslappnad direkt. What so ever.

Hoppas jag kommer över panikstadiet snabbt! Annars kommer de närmsta åtta veckorna bli jobbiga! Ehhheee…

%d bloggare gillar detta: